Kontext

Livet börjar återgå till normala gängor, om än i makligare fart och med långt fler toalettbesök än tidigare. Så som jag har det nu, så kan jag gärna ha det länge. Det är fortfarande varmt och skönt ute, det är enkelt att kontakta vänner och umgås en stund vid köksbordet.  Nu kan jag det här och jag har hajat vinken. Ja, jag vet att jag är dödlig. Nu vill jag lägga det här åt sidan och ta itu med annat. Jag lärde mig läxan. Nu vill jag lära mig nåt annat.

Men shit, det går inte.

Med vämjelse ser jag fram emot en oändlig räcka smärtsamma kontroller, operationer med påföljande ilskna blåsa i veckor och feberframkallande behandlingar. Det här kommer att vara en del av min nya vardag. I bästa fall.

I anslutning till varje kontroll kommer jag att vara nervös över besked om djävulskapet återkommit i eller intill blåsan. Och bli lättad när så inte är fallet.

Det är väl det här som läkaren KÅ menade då hon sa att jag har att möta en tuff höst, ett tufft år, flera tuffa år.
Hela tiden med vetskap om att läget drastiskt kan försämras. Stön.

Men just nu skiner solen och löven prasslar i vinden. Jag har lunchat hos vännerna V&K vid havet och småsnackat lite med B&CE innan jag cyklade hem.  Det är en härlig dag. Så kan en dag också se ut i min nya sorts vardag. Bättre än så här kommer jag kanske inte att ha det på mycket länge.