Kontext

Dagen före läkarbesöket (i morgon) har jag igen satt mig med min urologilitteratur. Läser läkarnas lärobok Urologi från 2007, Studentlitteratur. Jag är påläst igen. Urk. Det är faktiskt tung läsning. Det står helt klart för mig att scenariot att vara färdigbehandlad för den här vändan till jul är orealistiskt. Ett år av behandlingar får jag räkna med. Det hindrar säkert inte att jag kan fira jul med mina grisar. Nu har jag viktiga frågor att ställa till min läkare. Skall pressa henne på avgörandet kring att behålla eller avlägsna min blåsa, även om jag bara har T1-tumörer. Det finns överlevnadsfördelar med att göra ett drastiskt ingrepp nu, men det får negativa konsekvenser för verksamheten som jag driver.

Humöret doppade en stund. Eller rättare sagt, tankarna tog sig en promenad ner till källarvåningen och därunder. Började inspirerat regissera min egen begravning! Den du, den skulle jag själv vilja gå på! Känner för Ingmar Bergman, som också hade regisserat sin egen begravning in i minsta detalj. Han var ju en skapande människa. Tror jag det, att han ville ha lite kul och tänka på manifesterandet av sin egen hädanfärd. Jag kommer nog inte att kunna hålla mina fingrar i styr, jag heller. Det är liksom sista chansen att säga nåt till omvärlden om det jag tror på och står för. Den chansen vill jag inte missa!

Men, upp med mig ur de existentiella djupen, upp till övervåningen! You´re not ded yet, som JP (som ringde nyss) just påpekade. I själva verket är jag friskheten själv. Arbetsglädjen är det inget fel på. Jobbet är bara så kul. Det var länge sedan, om ens någonsin, som jag känt så mycket mening och sånt flyt. Här ska njutas (= arbetas) så mycket hälsan tillåter. Jag lider inte och offrar mig verkligen inte då jag jobbar. Jag känner mig inte änglalikt duktig heller. Det är ett sätt för mig att känna mening med livet, att ha lite kul och därmed att hålla mig frisk.