Ska det vara så svårt?

Min urinvägsinfektion har fått ny fart trots pågående antibiotikabehandling. Det är lätt att glömma bort cancern för en stund när jag inte känner så mycket av den. Men när kisset är svagt brunfärgat, när blåsan molvärker och det svider/nyper då jag kissar, då kan i alla fall inte jag koppla av. Nu har jag en stunds nattgrubblerier. Bl a om vad det är som blöder, egentligen. Min cancer ska ju vara borta nu. Bortskrapad och grundbehandlad med BCG medac. Och den bruna färgen, hur kommer den sig? Inte rosa utan beigebrun. Grubbel!

Jag gläder mig åt de kontakter jag fått genom den här bloggen. Det känns som om jag har några riktigt goda vänner där ute, trots att jag inte ens träfat dem (er). Jag har några tummar som jag håller för att beskeden efter RETUR-B ska vara goda och behandlingarna ska fungera. Jag håller fler än två tummar.

Det är slående det här med doctors delay. Min kompis Väster om Huvudstaden är utsatt för läkares försummelse och samma gäller min kompis i Huvudstaden. Jag själv träffade två olika läkare på olika inrättningar som båda missade mig. Trots att jag gick från den ena till den andra för att bli tagen på allvar. Trots att jag kom med mina kissprov - det blev ett antal under våren - med samma resultat, dvs blod i urinen men inga bakterier. Det blev några antibiotikakurer i onödan.

Det är då själva fan, tänker jag. Synlig blod i urinen SKALL kontrolleras. Cancer skall misstänkas tills motsatsen är bevisad. Det är viktigt med god diagnostik och snabb behandling. Ska det vara så svårt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0