Kontext

Min brevvän med bloggen Vildhundens klagan har gett mig en gåva. Han gav mig en grubbla.

Vi har brevväxlat i någon månad och lärt känna varandra på ett sätt som känns ovant för mig. Via bokstäver på Internet. Utan bilder, röst och kroppsspråk. Vi har utbytt tankar om vardagen, kommenterat, undrat, berättat lite nu och då. I all anspråkslöshet. Trots begränsningen i detta medium, går det tydligen att få en uppfattning om människan bakom raderna. Det verkar Vildhunden ha fått om mig i alla fall. En träffsäker uppfattning. Att jag gillar grubblor.

Den här grubblan fick jag. Ordet divid
Bakgrunden är arkeologiforskning: "Det är sedan länge känt att stora mängder brända ben från människor och djur verkar saknas i gravar från yngre järnålder (400?1050 e.Kr.)
i Skandinavien. En avhandling i arkeologi visar att detta kan förstås genom att överge de moderna och begränsande begreppen individ och kön. Under järnåldern var det istället viktigt att som person vara en divid, det vill säga delbar, och kunna spridas ut på andra ställen än i gravar." Texten är saxad ur artikeln i www.forskning.se

Följaktligen betyder individ odelbar. Hm.

Mitt intresse handlar om företeelsen att vi tolkar det vi ser utifrån den ram av sanningar och meningsmönster som vi har tillgång till och som tillhör vår egen tid. Jag älskar exempel på denna företeelse. Här har arkeologer saknat lik från en viss tid och letat i gravar. Måhända har de räknat folkmängd utifrån gravfynd med hela lik. Jag minns en arkeologiföreläsning jag hörde för inte så länge sen om skelett som antogs vara män för att de var begravda intill vapen. Nu vet man att dessa skelett tillhör kvinnor, för det syns på de ärrbildningar i bäckenet som hör graviditeter till.

Man kan undra hur mycket jag inte ser och förstår för att jag är fången i min tids meningsmönster. Sanningar har i sanning ett bäst föredatum.