Det känns tungt nu - och det går bara bra

Fjärde behandlingsveckan av sex går mot sitt slut. Jag tvivlar inte längre på att behandlingen tar. Den tär definitivt på min ork och jag hoppas, vill och tänker att den gör ett bra jobb där den ska. Var så god, käka cancerceller bara och framför allt, kicka igång mitt immunförsvar. Välkommen!

En del leder har knivar i sig, blåsan värker ibland och det gör mer eller mindre ont när jag kissar. Lungrosslet kommer och går. Jag kissar på mig vid olämpliga tillfällen. Å så tröttheten och bristen på intellektuell skärpa. Allt detta kan jag inte göra annat än glädja mig åt. Å ena sidan.

Å andra sidan är det jobbigt att inte orka och att ha ont och framför allt att veta vad det beror på. Den vetskapen kommer aldrig någonsin att lämna mig och den är emellanåt tung att bära. Osäkerheten inför framtiden har blivit en tydligare följeslagare än tidigare.

Jag vet att den här behandlingen kan vara så lyckosam att valet blir att träda in i underhållsbehandling åratal framöver. Antar att jag kommer att ha nytta av Hexvix, som underlättar att få syn på ev nykomlingar i tumörfamiljen. Jag vet också att minsta lilla tveksamhet gör att jag läggs på ett operationsbord och därmed blir jag borta i flera månader.

Ovissheten kring min situation är inte bara tung att bära för mig personligen. Den gör också att jag sitter i kläm mellan hur jag vill respektive kan uppträda i jobbet. Jag får bl a etiska problem kring hur jag kommunicerar och vad jag lovar till kunder och kollegor. I min almanacka finns mängder med åtaganden markerade, något som jag faktiskt inte vet om jag kan leverera. Trovärdighet och pålitlighet är mitt varumärke. Den här förbannade blåscancern gör att jag inte längre kan vara så pålitlig och trovärdig som jag vill vara. Det gör mig rasande, fast jag vet inte vart jag ska rikta mitt raseri.

Å tredje sidan är det här problemet mest mitt eget. Vi har valt att vara öppna kring min cancer gentemot kunder och det finns inte en kotte som kräver mer av mig än vad jag själv kräver. Förståelsen är omfattande, närmast monumental. Vi har valt ett förhållningssätt. Jag är frisk, blåsan sjuk och behandlas, därför är jag nu delvis arbetsför och det kommer att gå bra. Därför kan jag boka in mig för uppdrag i vår. Detta gäller tills motsatsen är bevisad och den då uppkomna situationen får hanteras - då. Inte nu. Nu gäller att jag blir frisk.

Kanske är det så att jag vågar släppa fram att det känns tungt nu, när jag är förvissad om att behandlingen faktiskt tar och det går bara bra?

Idag ligger ett snötäcke på marken. Igår plockade jag en korg med trattisar. Livet går vidare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0