Kontext

Dagarna kommer och dagarna går. Ännu en dag är till ända, en ny i gryende.

Jag klarade gårdagen utan nesligt misslyckande och därmed är självkänslan någorlunda reparerad. Men jag känner att jag inte ska fresta på. Att vara hemma eller bara en bit hemifrån en stund, det är lagom för en sån som mej med både liten hjärna och blåsa.

Igen längtar jag bort från nuet. Till jul, närmare bestämt. Till att den undersökande operationen är gjord på Lucia och till svaret som bör ha kommit strax före julafton, till att träffa några av mina kära grisar som kommer för att fira jul här och till allt familjegriseri med god mat och klappar som vi öppnar låååångsamt. Denna eviga längtan till en annan tid.

Det finns dock - om inte glädjeämnen så i alla fall - något att förundras över i nuet. Och för att berätta om detta förunderliga, behöver jag bli ovanligt informativ om vad jag sysslar med i mitt jobb - trots att det här är en privat blogg.

I förra veckan jobbade jag med ett anbud till ett flerårigt konsultuppdrag. Förfrågningsunderlaget var inspirerande för såna som oss med systemisk inriktning. De frågade bl a efter hur vi mäter ledaregenskaper och effekter av insatserna. Det är något jag brytt min hjärna med i olika uppdrag en längre tid och det var de huvudsakliga nötterna jag skulle knäcka. För mig duger det inte att komma med ett fiffigt ledartest eller att följa vissa nyckeltal. För oss systemteoretiker finns varken absoluta sanningar eller linjära skeenden. Det finns inte ett test som ger "den rätta bilden" och inte ett eller några nyckeltal som berättar allt eller ens det som är relevant. Nej, det handlade om att kunna beskriva och "mäta" på andra sätt, men hur och hur ska uppföljningen göras och av vem och när? Sedan tidigare är vi på god väg, men vi är inte i mål. GRUBBEL! Jag vandrade som en osalig ande mellan dator och sofflock. Blåsan var ganska dum.

Så plötsligt gjorde jag något helt annat. Jag ringde en kvinna, som jag inte haft kontakt med på länge. Hon har hjälpt mig med lite administration i företaget och jag har inte tagit kontakt med henne efter sommaren. Jag ringde för att berätta att jag har cancer, att jag inte är missnöjd med hennes insats, att jag nu är hemma så mycket att jag klarar den lilla mängden administration själv etc. Alltså ett samtal som skulle ge mig en stunds flykt från mitt nötknäckande.

Jag kollade hennes hemsida för att försäkra mig om rätt telefonnummer. Oj, här har det hänt saker sen sist. Hon svarade, jag berättade. Jodå, hon hade nog börjat misstänka att jag inte var nöjd, men inte vågat ta kontakt och så var det ju så mycket som hände på jobbet. Det visade sig att hon sökt och fått pris för bästa nyföretagsidé och att med några tiotusenlappar hade hon utvecklat denna idé så att det nu finns både ett nätverk konsulter och ... och nu kommer det ... en internetportal, ett rum för lärande, en plats på nätet för information, dokumentation, uppföljning och mätning av effekter.

Vi träffades i fredags. Jag berättade om mina väldigt konkreta behov av att hantera en stor mängd kursutvärderingar och seminariedokumentationer, att det finns en rad olika parter med olika intresseperspektiv, att vi har den och den och den och den metoden att "mäta" ledaregenskaper som tillsammans ger en komplex bild och så berättade jag lite om hur man kan följa eventuella effekter i det material som vi då har, dvs seminariedokumentationer (som vi blivit riktigt bra på att göra) och utvärderingar. Emellanåt sprang jag på toaletten och psykoprofylaxandades för det gjorde så ont att kissa.

Hon hade den klockrena lösningen. Hon hade strukturen för internetportalen med olika tillgänglighetsnivåer och tekniska lösningar för ett flexibelt innehåll och att lagra och sammanställa resultat, som dessutom kan "köras kors och tvärs". Vi har innehållet att fylla strukturen med. Hon vill ha ett referensföretag. Jag ville ha en prisbild. Den prisbilden innebär att vi kunde sänka vårt pris med ca 10 %. Och det bästa av allt - utvecklingen av insatserna går att följa av alla inblandade i en transparent process hela tiden, när som helst. Och ändå med integritet för personliga uppgifter. Där satt den.

Det här är inget annat än ett halleluja moment. Om vi får anbudet återstår att se. Men, visst är det ett förunderligt samband? Ändå, med blåsans knotande existens tenderar jag att längta till juletider. Samtidigt är det också så att tack vare knotiga blåsan har jag måstat vara hemma och bara ta det väldigt lugnt och därmed kunnat grubbelvanka och - med lite hjälp från kosmos - få hjälp att knäcka de nötter som skulle knäckas.

De ligger där blottade utan skal, färdiga att ätas. Nu eller senare. En knäckt nöt är alltid knäckt, så att säga. Halleluja.