Jag har så gärna fel
Riktigt skön degig helg har jag bakom mig. Inledde morgonen med att telefongratta min son O som fyller 30 idag. Känner mig utvilad och redo för några konsultinsatser i grupp. Ska faktiskt jobba tre halvdagar och en heldag ute den här veckan. Jag har planerat att det ska gå bra så här andra veckan efter grundbehandlingen. Nu känner jag mig osäker.
För nu vet jag inte riktigt hur det står till med mig. På ett sätt mår jag bättre. Ändå är det något som inte är som det ska. Jag har åter fått ont, har lättare men alldeles tydliga blödningar och känner det där så karaktäristiska krampaktiga nypet då jag kissar. Jag associerar till platsen där fulingen satt.
Det är klart jag undrar vad som orsakar detta. Jag tänker skorplossning eller aktiverad cancer. Kan det vara simpel urinvägsinfektion? Tror inte det. Gör mig beredd på att beskedet blir att blåsan ska bort. Ser för mitt inre hur mera cancer blir synlig nu på Luciadagen då de går in och tittar. Med hjälp av det där Hexvix-preparatet kommer de att lysa illröda. Kanske sitter de på fulingens plats. Jag tänker vara med och titta själv.
Äsch. Det här känns inge kul. Eller är jag bara hypokondrisk eller hysterisk? Men jag må säga att hysterisk känner jag mig då rakt inte. Jag är både saklig och lugn. Däremot är jag öppen för att jag drar felaktiga eller förhastade slutsatser av mina symtom, som alls inte är inbillade. Jag har så gärna fel.
Det tycks mig som att den där semestern jag skulle ha fram till Lucia mest bara är att glömma. Jag menar semester från symtom och funderingar.
