Kontext

Jag lever ett stressigt liv. På nätterna. Nu är jag ute och reser igen.

Jag är långt borta i sydliga trakter av mellanmjölkens land på väg hem. Har en enorm packning med massor av otympliga kollin som innehåller diverse olika prylar för vitt skilda eventualiteter. Den där hopfällbara Klepper-kanoten spökar igen, den finns i ett av kollina.

Jag har så mycket packning att jag måste ha hjälp att bära. Hjälparna är ömsom villiga, övervilliga men oengagerade, och springer före och lämpar av kollin utan att jag har koll på att de hamnat rätt och utan tillsyn. Hjälparna är också motvilliga, packningen står kvar medan jag rusar omkring som en yr höna och letar tågperrongen.

Jag hittar inte rätt perrong för det är dåligt eller fel skyltat. Tåget går inte när jag tror, det är inställt eller har redan gått. Jag missar anknytningståg. En del av packningen åker iväg på tåg jag själv missat eller till helt fel destination.

Jag kommer inte fram. Jag står där övergiven med min enorma packning, som förresten till stora delar är stulen eller bara har försvunnit vid det här laget. Det är snärjigt att komma ihåg vilka kollin som försvunnit - för det ska naturligtvis anmälas till polis och försäkringsbolag. Och jag kommer inte ihåg vad kollina innehöll.

Det hela är både kaotiskt och förtvivlat. Pu. Jag vet inte hur det går med min hemresa. Inte alls. Jag vet inte om och hur jag kommer hem. Och inte med vad.