Kontext

Jodå. Kroppen börjar hämta sig. Det är härligt och jag känner mig lite gladare nu. Jag sov mängder i går kväll och natt. Från halv fem till nio och från elva till sju på morgonen. Med ett antal nattliga promenader förstås. Det känns som om alla dessa sovtimmar är guld värda. Jag skäms inte alls för dem. Kroppen mår så gott av sömn.

Däremot finns en del skuld och skam i min kropp som jag grubblar över. Jag skäms för att jag nu behöver ta det så lugnt och är så lat och för att jag är så vegeterande och beroende av andra. Jag har fantasifulla farhågor om att jag ska bli sjukligt lat och vegeterande. Med huvudet fattar jag att det är helt befängt. Det här ska jag ta itu med ordentligt för det är inte rimligt att skämmas för något som jag är oskyldig till. Jag är inte skyldig till min cancer som gör att jag behöver vila och jag behöver inte skämmas för att jag är beroende av andra för att överleva över huvud taget.

Ja, oskyldig, ja. Det är en sanning med modifikation. Helt oskyldig är jag inte. Jag har varit rökare en tid av mitt liv. Men mesta tiden har jag varit icke-rökare. Rökning och blåscancer hör ihop. Alltså har jag exponerat mig för cancer. En period i mitt liv var kämpig. Det är några år sedan. Då dog flera av mina nära och kära och jag var på väg in i väggen. Det är omständigheter som jag inte råder över och jag gjorde mitt bästa för att hantera både dem och mig själv. Förmodligen var jag så försvagad då att cancern kunde få fäste. Men det är inte något jag är skyldig till. Trots det kan jag känna viss skuld och skam. Och rädsla för att bli ett vegeterande latmonster. Det saknar all rim och reson och gagnar inte mitt läkande. Eventuellt tar jag mig en terapisejour om det här.

Nu när jag tar det så lugnt har jag tid att tänka, känna, reflektera... Massor. Ibland undrar jag varför jag vill vara så välinformerad om min situation. För det vill jag verkligen, det är en snarast djurisk instinkt hos mig. Jag är så väl insatt i situationens allvar och konsekvenser att hälften kunde vara nog. Tänker ibland att det kunde vara skönt att inte veta så mycket och att sväva i lycklig okunskap. Det vore skönt att förneka läget och att bara sjunga tralala som om inget hänt. Då skulle jag slippa läsa urologisk litteratur på fikonspråk och grubbla så mycket.

Andra skulle kanske tycka att jag sitter fast i grubblerier. Själv tycker jag inte att jag sitter fast. Men grubblar, det gör jag. Och tankarna rör sig. Jag hoppas och tror att jag investerar i ett lugn och i framförhållning genom att jag förlikar med det som är. Det är den förlikande processen som tarvar all den här tiden, alla dessa tankar. Det är inte gjort i en handvändning. Men det går. Jag gör framsteg. Sitter inte fast. Väl?