Kan det kännas tomt när det går bra?
Häromdan kom MH på spontant lunchbesök. Av snacket med henne tar jag med mig ett sätt att tänka under behandlingen. Mental träning kallas det och det jag mentalt ska fokusera på är att de där tuberkulosbakterierna gör precis vad de behöver göra på precis rätt ställe. Gissa om jag skall mentalträna i morgon när jag få behandling nr 2!!!
Cc ringde idag. Hon tillät mig vara ärlig och berätta om TOMHETEN jag känner trots att det går så bra på flera sätt. Vi resonerade hit och dit. Om tomheten tar jag med mig för vidare bearbetning två aspekter:
Tomheten kan bl a vara den känsla som finns i och med att jag är i de existentiella djupen och möter min egen dödlighet. Meningen med själva livet är tomt - det är min absoluta tro - och det är jag själv som fyller det med innehåll.
Mitt förhållningssätt till livet har varit att livet är en stor kamp som jag kämpar med i underläge. Mitt ödes lott är att ha det tufft.Jag ska minsann visa dom! Inga segrar utan kamp. Fort och lätt finns helt enkelt inte, i varje fall inte för mig. Det är inte förrän på senare tid som jag själv fått syn på min livshållning. Först nu har jag chansen att förändra den hållningen. Kanske är det därför tomt för mig att uppleva relativ lätthet. Behandlingen är lättsam, milt sagt. Beskeden är bra, sedan diagnosen sattes. Min fråga är därför: Kan det kännas tomt när det går bra?
Cc berättade också om en studiekamrat som fått bröstcancer i båda brösten. Jag tänker på henne med stor empati och har förmodligen rätt stor aning om vad hon går igenon nu. Jag har mina egna första reaktioner färskt i minne, för det är ju bara 3 månader sedan (fast det känns som 3 år). Jag kollade lite på Cancerfondens hemsida om bröstcancer. Där stod bekant information om olika sorters cancer, olika grad av cancer och cancercellernas olika malignitet och att det först handlar om att ta reda på mer om detta för att sedan börja behandla (läs operera bort olika mycket + cellgiftsbehandla).
Jag tycker att jag själv kommit lindrigt undan. Dessutom problematiserar jag att jag inte känner av behandlingen alls. Där på hemsidan stod också om TRÖTTHETEN. Cancerpatienter blir trötta av 1) cancern och 2) den psykiska reaktionen på cancern. Jaha. Det är alltså helt OK att bli mentalt trött. Och det är inte säkert att det är en reaktion på behandlingen. Jag kan vara trött ändå.
Kroppsligt blir jag piggare och piggare. Nu ska jag skynda mig ut på ännu en tur i skogen, tredje dagen på rad.
