Långsamhetens lov
Dagarna går så sakteliga. Jag unnar mig att ta det bara lugnt. Tar mina skogspromenader i timmar, pular på lite med jobb i en omfattning som jag är helt ovan. Gör några få insatser per dag och gör tidig kväll. Utan skam skjuter jag arbetsuppgifter på framtiden. Tillåter tröttheten att vara där. Känner av ett sorts rossel på djupet i lungorna och undrar om det har koppling till pågående behandling.
Samtidigt samarbetar jag med kollegor som kör i turbofart. Jag känner mig verkligen sekunda som partner och det är inte bekvämt. Känner både skuld och avund. Otrivs med att vara lågpresterande. Intalar mig att det både får och måste vara så, nu när jag behandlas och satsar på att bli frisk. Det är helt enkelt mitt jobb just nu. Det jobbet tar jag på allvar till 100 %.
I all stillsamhet fortgår livet. Jag sjunger långsamhetens lov.
Samtidigt samarbetar jag med kollegor som kör i turbofart. Jag känner mig verkligen sekunda som partner och det är inte bekvämt. Känner både skuld och avund. Otrivs med att vara lågpresterande. Intalar mig att det både får och måste vara så, nu när jag behandlas och satsar på att bli frisk. Det är helt enkelt mitt jobb just nu. Det jobbet tar jag på allvar till 100 %.
I all stillsamhet fortgår livet. Jag sjunger långsamhetens lov.
Kommentarer
Postat av: Sundvallsbiet
Har du pratat med din läkare om känslan av rossel om det inte gett sig på några dagar?
Postat av: Kontext
Nej, jag har inte pratat med henne om det. Jag har fått en beskrivning av hur det ska vara för att jag ska ta kontakt. Då är symtomen mycket mer omfattande och allvarliga. Det är läge att ta kontakt om jag har hög feber i flera dagar och rosslig hosta. Där är jag inte alls. Det lilla jag har av rossel och illamående hör till det normala, tänker jag. Och jag vill ju att kroppen ska reagera.
Trackback
