Kontext

Först och främst - den blev inte som jag tänkt mig. Trots att jag tänkt mig stor spännvidd på hur jag skulle reagera.

Jag har inte känt av just nånting. Jag tycker att jag kissar lugnare och är friskare än tidigare. Möjligen har jag tröttheten som kommer tvärt, segheten i huvudet och någon gång vinglighet som något jag kan sätta på reaktionskontot. Men nu är jag inne på finlir och jag är väldigt osäker på om det är frågan om någon förändring från tidigare. Det kan lika gärna vara något som jag hittar bara för att jag letar.

Jag hade planerat för att kunna vara däckad och därför fanns bara ett möte inlagt under hela veckan - ett möte som skulle kunna ställas in. Här har jag alltså gått och varit närmast fullt frisk och arbetsför med ett stort frågetecken inombords. Det känns faktiskt tomt. Antiklimax. Snopet. Men också lite oroande. Frågan jag inte riktigt vill ägna mig åt är - hur blir det om behandlingen inte tar? Jag försöker tro på läkaren och inte bry mig så mycket i det, än.

Jag tror att jag är på god vandring mot det som beskrivits i foldrarna. Vännerna, omvärlden, håller på att dra en lättnadens suck över att det går så bra. Själv går jag med en inre tomhet trots att jag mår så bra. Jag är faktiskt inte så glad som jag borde kunna vara. Samtidigt som även jag naturligtvis är lättad över de besked jag fått på sistone.