Kontext

Två dagars intensivkörning. Jag låg till och med borta. Hujedamig. Även för den friskaste var det intensivt med förberedelser, seminarier, eftersnack och möten på ett pärlband till sena kvällen.

Min blåsa ställer inte upp. Den verkar inte ha kollat av almanackan. I stället skriker den,  beter sig olämpligt och vill ha uppmärksamhet.

"Skriker" betyder i klartext att den gör betydligt mer ont, att jag verkar ha nån gammal skorplossning fortfarande och att jag har nytt färskt blod i urinen. Fan, också. Jag intalar mig att det nog är ett resultat av skorplossningen och därmed helt normalt. Det funkar delvis. Men symtomen stressar mig också.

"Beter sig olämpligt" betyder att den inte håller tätt. Jag skulle bära bort en lunchbricka idag och springa till ett möte. Då kom en trängning hastigt på och jag hade inte en chans. Det bara rann, där jag stod med brickan i handen. Fyllde bindor och trosor och rann utför benen. Precis innan jag skulle på ett viktigt möte. Piiinsamt. Det var bara att gå och torka efter bästa förmåga och därefter låtsas som ingenting. Det hände en gång till alldeles nyss när jag landade med bilen hemma på gårdsplanen. Jag hann inte in. Samma visa. Men nu var jag i alla fall hemma och kunde rengöra och byta från topp till tå.

Jag anser att blåsor skall göras läskunniga och hänsynstagande. Det värsta är att jag tror att just min blåsa är obildbar. Och ointresserad av hänsyn och hyfs.