Panik på bussen
Jag beger mig till Kungliga Huvudstaden för att fira dotter T 25 år. Tog Y-bussen kl 7 och bänkade mig i dubbledäckarens bottenvåning vid ett bord. Nära toaletten.
Kunde bre ut mig för det var glest befolkat idag. Pratade med en kollega/vän om hur det är nuförtiden. Hon ska söka jobb i Huvudstaden och jag ska bli frisk. Det var kontentan av vårt samtal. Hon såg möjligheter för mig med min sjukdom kopplat till mitt jobb. Jag ska grunna på saken själv. Det är klart att arbetsplatser drabbas när en medarbetare får cancer. Det kan säkert hanteras på olika sätt, som hjälper elller stjälper både den cancersjuke och verksamheten.
Med jämna mellanrum gick jag på toaletten. Tills den gången jag klev in i toahytten och blev blöt om fötterna. Hela toalettstolen var vattenfyld och säkert 3 cm av golvet också. Bad om hjälp. Första beskedet var att toaletten måste stängas. Nej, se det funkar då rakt inte med mig som passagerare, lät jag meddela. Nästa besked var att jag skulle få åka med en annan buss. Väntan på att få kliva ur bussen blev panikartad. Det gör förbannat ont att inte få kissa, kan jag förtälja. Hellvete!
Efter några evigheter stannade vi efter vägen och jag kunde rädda mig bakom en gran. Sen kom konktraorder. Toaletten är lagad och jag kan få åka med igen. Om jag bara går på toaletten tillräckligt ofta! Och spolar var gång så inte vattnet smårinner och det blir överfyllt. Det var nåt med en ventil som inte höll tätt. Det var inte svårt att lova.
Tänk vilken nytta jag kunde göra. Dels höll jag toaletten i form för oss alla. Dels bidrog jag till glatt samspråkande i hela bottenvåningen. Alla var empatiskt engagerade.
Kunde bre ut mig för det var glest befolkat idag. Pratade med en kollega/vän om hur det är nuförtiden. Hon ska söka jobb i Huvudstaden och jag ska bli frisk. Det var kontentan av vårt samtal. Hon såg möjligheter för mig med min sjukdom kopplat till mitt jobb. Jag ska grunna på saken själv. Det är klart att arbetsplatser drabbas när en medarbetare får cancer. Det kan säkert hanteras på olika sätt, som hjälper elller stjälper både den cancersjuke och verksamheten.
Med jämna mellanrum gick jag på toaletten. Tills den gången jag klev in i toahytten och blev blöt om fötterna. Hela toalettstolen var vattenfyld och säkert 3 cm av golvet också. Bad om hjälp. Första beskedet var att toaletten måste stängas. Nej, se det funkar då rakt inte med mig som passagerare, lät jag meddela. Nästa besked var att jag skulle få åka med en annan buss. Väntan på att få kliva ur bussen blev panikartad. Det gör förbannat ont att inte få kissa, kan jag förtälja. Hellvete!
Efter några evigheter stannade vi efter vägen och jag kunde rädda mig bakom en gran. Sen kom konktraorder. Toaletten är lagad och jag kan få åka med igen. Om jag bara går på toaletten tillräckligt ofta! Och spolar var gång så inte vattnet smårinner och det blir överfyllt. Det var nåt med en ventil som inte höll tätt. Det var inte svårt att lova.
Tänk vilken nytta jag kunde göra. Dels höll jag toaletten i form för oss alla. Dels bidrog jag till glatt samspråkande i hela bottenvåningen. Alla var empatiskt engagerade.
Kommentarer
Trackback
