Kontext

Det här med humör är färskvara. Ungefär ett dygn var jag i en känsla av lättnad. Dur. Jag var uppsluppen över att jag känt rätt och att systemen i och kring mig nu drar åt samma håll. Blåsan ska bort. Jag har en tydlig och positiv målbild. Till hösten är det överstökat och jag är en fri kvinna. Med konstgjord påse, åtskilliga kilon lättare och med allt bättre kondition.

Nu väller en annan humörsdimma över mig. Den har helt andra toner. Moll.

Dimman innehåller frågor. Hur blir det att komma hem med en hispig och ond blåsa? Hur länge ska jag harva med denna hemska blåsa innan jag blir av med den? Vilka hjälpmedel har jag att underlätta situationen (smärtstillande)? Hur aggressiv är cancern som kommit tillbaka? Är inte en dryg 5-örings storlek ganska stor? Ur medicinsk synvinkel - hur bråttom är det att ta bort blåsan? Hinner jag få ännu mer cancer under de veckor som återstår? Och - vem bryr sig, egentligen?  I den här situationen känner jag mig djupt, innerligt och smärtsamt ensam. Mail är underbart att få. Jag behöver bry-om-dig-mail för att slippa känslan av vem-bryr-sig och få en bekräftelse på att jag finns.