Eftersladd
I mitt arbete jobbar jag en hel del med att med metaforer beskriva komplexa tillstånd. Det är viktigt för ledare, medarbetare, grupper och organisationer att förstå det komplexa. Utveckling är något komplext. Att påverka komplexa processer är möjligt, men inte alltid enkelt. Vi behöver få ett språk för komplexitet, annars kan vi inte förstå den. Vi kan inte förstå det vi inte har ord för. Metaforer är ett sätt att beskriva och därmed förstå det komplexa. Metaforer är komplexitetens språk.
Det här är en kort programförklaring till vad jag är ohyggligt intresserad av som organisationskonsult.
Nyss pratade jag med en av våra blivande partners. Vi höll på med de där inledande orden - Hej, hur är det? Påföljt av mitt vanliga mumlande om att det inte är så lätt att säga hur det är. Jag pratade om att kastas mellan de existentiella ytterlägena och att åka bergochdalbana.
I samtalet med honom beskrev han situationen som att ha fått sladd. Och att det inte är den första sladden som är det farliga utan det är eftersladdarna. Just precis. Det här känner jag igen. Den första sladden är passerad. Den första sladden var insikten att jag har avancerad blåscancer. Den sladden var häftig och omskakande så det förslår och den avslutades i december med besked om att jag är cancerfri. Nu är jag inne i tiden för eftersladdar. Och oj vad det kränger. Hit och dit. Både fysiskt och psykiskt. Jag har inte mycket till styrfart just nu. Jag kan krascha och hamna i diket. Jag kan klara mig som om jag hade änglavakt. Just nu är jag mitt inne i tumultet och hej och hå vad det går. Alltmedan omvärlden pustar ut och är glad över att jag klarade sladden, så dansar jag runt i eftersladdarnas tillvaro och där är jag alldeles yr i mössan.
Inte konstigt att jag inte kan svara på hur jag har det till hösten. Höst? Vad är det för nåt?
Utifrån den liknelsen så kan jag bara se till att koppla in växlarna fascination och tillit och följa med i denna sladdande farkost. Det ordnar sig på någe vis, även om jag inte har styrfart just nu. Det är i stället tillvaron som styr och det går väl det med, även om jag är ovan att lämna över rodret. Jag kan till och med skildra pågående resa. Vilket jag faktiskt gör då jag bloggar.
