Kontext

Kära min urolog KÅ, vad jag blir inspirerad av dig. Om du bara visste.

KÅ ringde nyss och frågade om hon får förmedla adressen till min blogg till vårdpersonal på kompetensdagar. Det får hon hjärtans gärna, så länge min anonymitet på internet är garanterad. Jag vill fortfarande inte att man ska kunna googla på mitt namn och få 30 miljoner träffar på mig kopplat till blåscancer. Jag månar om mitt "varumärke" som ska ha en doft av mognad, friskhet, eftertänksamhet, viss drivkraft och kompetens inom mitt fackområde, organisationsutveckling. Varumärket får inte tyngas snett av den cancer jag bär på. Jag är inte min cancer. Men jag lever med den som en följeslagare. Jag bär på den. Eller inte bär på. Eller hur det nu är.

Jag blir faktiskt inte klok på den här åkomman. Nyss skrapade min urolog bort en tumör som inte var en tumör. Jag är cancerfri. Men lever med ett hot om att cancern kan komma tillbaka. Varifrån då, när jag är cancerfri? Det som alltså inte finns, det är livsfarligt. Det som finns (tumören) är inte livsfarligt. Det här övergår mitt förstånd. KÅ förklarade att den där tumören i stället var svårt sargad blåsa. Jaha.

I alla fall blir jag upplivad av att min blogg har nån sorts mening för fler än mig själv. KÅ menade att det är sättet jag skriver på som fängslar. Jag hör vad hon säger, men förstår det inte riktigt. Jag skriver ju bara som det är. Jag bemödar mig om att mejsla språket så att det ger min situation rättvisa. Det är en hederssak. Och det roar mig att väga mina ord. Jag finner en skribent i mig som jag inte riktigt visste fanns. Det är roligt att upptäcka nya sidor hos mig själv.

Fast, jag är nu lite korkad. Nog vet jag att jag är en skrivande människa. Jag har varit notorisk dagboksskrivare sedan 13 års ålder. Dagböckerna fyller hyllmeter i förrådet. Men det är skillnad på att skriva dagbok och att skriva blogg. Jag väger mina ord betydligt mera omsorgsfullt här på nätet. Det är det som är det nya. Ordmejslaren är en ny sida av mig själv.

Nu börjar jag undra om bloggen kan ha ett bredare allmänintresse utöver att vara informationskälla för mina vänner. Det vore ju fantastiskt om bloggen kan vara av intresse för vårdpersonal. Fast det skulle förvåna mig. Tänker att de dagligen möter personer med liknande öde som mitt. De borde vara mer än mätta på beskrivningar av hur det är att ha cancer.

Men, det behöver inte jag bekymra mig om. Läsningen är frivillig. Jag behöver inte bekymra mig om min blogg är intressant. Men det förundrar mig om den är det. Och stimulerar mig. Det känns helt enkelt kul.