Strykrädd ynkrygg
Jag börjar tvivla på att jag är förändringsbenägen. Här ligger jag nu på natten med ångest och grubblar. Glädjeruset vill inte infinna sig. Ångesten och oviljan att tänka om har tagit över. Det dyker bara upp problem i mitt huvud. Ser ingen ljusning. Det är olikt mig. Min läkare har så rätt när hon säger att jag ska vara beredd på bergochdalbana.
I mitt dystra sinnelag ser jag bara den torterande behandlingen och slitet med att inte veta om jag kan vara på arbetsbanan eller inte. Jag har den förfärliga perioden från mitten av februari i färskt minne. Den projicerar jag på den närmaste framtiden och vid den tanken bara stönar jag. Jag ser de redan avbokade dagarna i maj, som ersatts med andra förmågor, som pengar som bara flyger sin kos. De uppdragen hade jag alltså kanske kunnat göra. Jag ser ovissheten med behandlingsresultaten.
I mitt dystra sinnelag håller jag det för troligt att blåsan ryker i alla fall, fast bara lite senare. Med ännu mera värdefull arbetstid som går förlorad. Jag känner mig så sekunda som arbetskraft och besvärlig att ha att göra med. Kort sagt, jag är olycklig.
Just nu vill min kropp faktiskt genomföra den där cystectomin i alla fall. Fast intellektet förstår ju att det kanske är att vara lite överilad, i denna nya belysning av mitt sjukdomsläge. Jag märker för övrigt att jag dristar mig till att skriva ordet sjuk. Det har jag undvikit en längre tid. Men nu orkar jag inte vårda språket. Så det får slinka med. Är man Ior-dyster, så är man.
Jag vet att jag inte kan kontrollera den här sjukdomen. Jag vet att jag bara har att inrätta mig i ledet och låta min blåsa vara mitt livs informella ledare. Men jag har fan så svårt att acceptera det.
Visst är det märkligt? Det faktum att jag faktiskt inte har cancer i blåsan vill liksom inte ta nån plats i mitt medvetande. Jag ser bara problemen. Inte ljuset. Hur är jag funtad egentligen? Eller - hur kommer det sig? Är min kropp bara strykrädd eller vet den nåt som jag inte vet? Eventuellt är den strykrädd. Och det är jag med.
Jag har stort mod och kapacitet att möta tunga känslor. Men att möta fysiska smärtor, oj oj, då är jag en ynkrygg. En strykrädd ynkrygg.
En fråga som jag lite krystat och påklistrat ställer mig just nu är: Vad är möjligheten i rådande situation?
