Kontext

För ett år sedan fick jag de första klara beskeden om att jag hade omfattande avancerad blåscancer och att min blåsas framtida öde hängde på gärsen. Jag tog till mig stundens allvar och gjorde mig beredd på att mitt liv kan bli kort.

Nu, bra precis ett år senare, kan jag konstatera att det gått himla bra. Alltså vad cancern anbelangar. I höstas artbestämdes den värsta av tumörerna till en T1G3 och döptes till Fulingen. Jag fick 6 veckors grundbehandling med BCG-medac och därefter är jag konstaterat cancerfri efter undersökande TUR-B operationer i december, april och juli. Jag kan helt enkelt inte ha fått bättre besked, så här långt. Det som jag för ett år sedan förberedde mig för har inte alls inträffat. Varken vad cancern eller mitt allmäntillstånd anbelangar. Helt oförberett är jag cancerfri men inte alls besvärsfri.

Jag har varit långt mer besvärad än vad jag hade fantasi till att förbereda mig för, trots min läkarens klarspråk om att det kan bli besvärliga tider. När jag ser tillbaka på året som var, tänker jag på all värk, alla trängningar, alla penibla situationer och all oro med förberedelser inför att blåsan kanske ska bort. Jag har varit så besvärad att min läkare inte sätter in de uppföljningsbehandlingar som den normala behandlingen föreskriver. Inte än.

Och faran är inte över. Men första året är avklarat. Nästa steg är att klara de första tre åren. Inte förrän efter tio år blir jag friskförklarad.

Just nu är blåsan så pass lugn att jag kan ta till mig glädjen över att det går så bra, trots allt. Första och farligaste året är passerat. Ur cancersynpunkt kan det helt enkelt inte vara bättre. Det är en helt fantastisk delseger.