Kontext

Jag har varit i Köpenhamn för att ta farväl av min professionella nätverksgrupp och vår italiensk-amerikanske ”guru”. Gruppen träffas några dagar per gång tre gånger per år. Gurun deltar vid ett tillfälle, brukligen i november/december. Jag vill inte längre binda upp mig ekonomiskt och tidsmässigt till något som jag inte vet om jag kan delta i. Jag väljer vad jag, med min numera begränsade ork och svårplanerade tillvaro, ska fokusera på. I rådande situation väljer bort den här stödgruppen. Enkelt och okomplicerat. Trodde jag. Men det blev inte alls som jag tänkt.

Först och främst så höll vi till på samma ställe som i april 2006 då jag för första gången fick blod i urinen och en av mina kollegor rynkade ögonbrynen och såg med allvarlig min på mig. Hennes kroppsspråk signalerade allvar och då ställde jag för första gången frågan – Hur står det till med mig egentligen? Den gången fick jag hjälp att hitta en läkare som skrev ut sulfa och sa åt mig att gå till läkare så fort jag kom hem.

Nu gick jag samma vägsträckning som då, när jag vandrade till den där läkaren, och minnena slog emot mig med kraft. Det var jag faktiskt inte beredd på. Sedan dess har jag inte träffat min nätverksgrupp. Under inflygningsrundan kom jag naturligtvis att i korthet berätta om tiden mellan då och nu och det blev som en buljongtärning. Stark och koncentrerad. Men inget säsrskilt med det. Jag var där för att avsluta och det kändes OK att KÄNNA det jag än må känna. Det ingår i att göra avslut, i alla fall enligt mitt sätt att se på saken. Det är klart att det skulle kännas sorgligt. Det hade jag i någon mån räknat med och var beredd på.

Sen hände det som jag inte var beredd på. En av killarna i nätet brast ut i förtvivlan med orden – Jag skulle vilja ge dig fribiljett!  Jag vill att du ska kunna komma när du orkar, vill och kan!

- Ahum. Jag fick en förnimmelse att han inte pratade bara för sig. Det blev som en kollektiv suck i rummet. - Ahum.

Därmed var ett fullkokmligt nytt nu skapat. Jag bad att få låta kommentaren hänga i luften så att vi alla skulle kunna smaka på och reagera på den.

För mig blev det två dagars tuggande hit och dit. Gruppen gör mig väldigt gott. Men det var verkligen inte enkelt för mig att bli erbjuden gräddfil. Och hur blir det med en grupp där vissa har specialvillkor för medverkan? Jag var djupt rörd över omsorgen och kände snarast smärta över att bli positivt särbehandlad. Det behöver jag f ö utforska närmare. Liknande smärta känner jag över att bli positivt särbehandlad av mina urologer. Ett tema för terapi (som jag fn inte går i).

Hur det slutade?

Jag tackade ja till fribiljetten. Och alla hälsade mig välkommen med egna specialvillkor.  Fribiljetten döptes för övrigt om till Wild Card. Därmed är jag en Wild member i vår nätverksgrupp. Det hade jag inte väntat mig. Inte alls.