Kontext

Mina sydländska sportlovsfirare och jag var bjudna på middag kl 18 idag. Precis när vi skulle gå kände jag att det bara blir för mycket. Nu sitter jag och kämpar med den inre persiennen som är blytung.

I morse mailade jag till min läkare urologen och förmedlade mina grubblerier kring antibiotika under pågående BCG-behandling. Hon tog över. Skönt. Jag lydde bara order. For därefter i all hast och lämnade urinprov och påbörjade efter det en ny antibiotikakur. Snabbt iväg till regionhuvudstaden för att samtala om FAR, fysisk aktivitet på recept.

Den som följer min blogg vet hur jag överreagerade efter förra (=första) FAR-besöket. Den här gången bad sjukgymnasten om min syn på förra träffen och jag var ärlig om hur upprörd jag var efteråt, kände mig objektifierad och kränkt, förpassad och distanserad till en som ska passa in i en generell mall, att jag kände mig betraktad som en okunnig idiot, fick minskad tillit till deras kompetens, starkt kritisk till teorigrunden etc. Det var en hel del hon fick i knät. Jag sparade inte alls på mina omdömen och levererade dem utan affekt efter att ha frågat om hon verkligen ville att jag skulle vara ärlig.

Det landade för öppna dörrar. Hon bad så mycket om ursäkt och tog på sig att inte ha läst igenom testet så noga och hon tyckte att formuläret var djupt olyckligt och alls inte passade mig och min situation. Det är så allmänt så det passar ingen, menade hon. Dom hade haft det uppe i sjukgymnastgruppen och pratat om olämpligheten i t ex mitt fall. Alltid något. Med den här samsynen fick samtalet en helt annan kvalitet och nu har jag återfått tilliten. Någotsånär. Fortfarande upprör det mig att något sådant producerats med ambitionen att ligga till grund för standardiserad FAR-verksamhet i hela landet. Det är rent ut sagt åt hellvete. Nåväl.

Nu pratade vi om mig, mina vanor, mina styrkor och svagheter, om min situation här och nu, mina mål och strategi att uppnå dem och konkret vad jag ska göra till ett nästa uppföljningstillfälle om tre veckor. Jag gjorde också klart för henne att det är jag som ska avrapportera, för min hälsa är mitt ansvar. Hon är välkommen att hoa om jag sjappar.

Jag tror att jag är exemplariska eleven. Och hon har fått veta att jag är bra på att vara duktig i början av mina hälsosatsningar. Men sen? Det är verkligen det här uthålliga stödet jag behöver.

Jag märker att jag har mer att säga om den där verksamheten. Den är fysiskt utformad som om man var sjuk. Samma reception, väntrum, korridorer och sjukhusmiljö som jag känner från mina sjukbesök. Den ska naturligtvis ha friskstuk, hemkänsla eller gym- och sport känsla. Nåväl, det här var en utvikning.

Hon kom också in på frågan om samtalsstöd för mig. Efter en stunds funderande insåg jag att jag nog ville ha samtalsstöd av nån med omfattande erfarenhet av cancerpatienter. Jag tror att hon kommer att förmedla kontakt. Jag, som är sån givare till min profession kan behöva få vara lite mottagare också. Det var vi överens om.

Samtalet tog långt mer tid än vad jag hade tänkt mig. Fick rusa iväg till mina grupper. Missade att hämta ett paket som jag behövde till eftermiddagens övningar.  Lokalen var låst när jag kom och jag behövde härja med vaktmästaren. Lunchen slängde jag i mig. Men arbetet gick bara bra och nu är jag alltså trött. Min blåsa knotar. Längtar efter kvällens antibiotikatablett. Hoppas få en lite lugnare natt och längtar att ge mig hän åt mina blytunga inre persienner.