Månförmörkelse
Ute mitt i natten är det månförmörkelse. Månen är brunsvart. En tunn klart lysande månskära låg som en vagga snett till höger och ligger nu en timme senare snett till vänster. Mina sportlovsgästande skåningar var uppe och skådade händelsen och jag drogs med i fascinantionen.
Veckan har varit lugnintensiv. Jag konstaterar att behandlingen tagit. Uj, uj. Jag är besvärad av trängningar, sveda och nyp. De nattliga vandringarna till toaletten har varit 15 några nätter och är nu nere i 5-6, så det tar sig. Jag kämpar med min egen diagnos av vad jag har. Och jag tror att jag , förutom besvären från behandlingen, har en rätt rejäl urinvägsinfektion. Så igen sitter jag med frågan om jag själv ska medicinera med antibiotika. Och hur blir det då under pågående behandling?
Det är mysigt med goda vänner i huset. Och en liten baby som börjar haja det där med att gå, ett steg före det andra. Förtjusningen är stor när hon får till det. Emellanåt har hon ett gällt skrik som spräcker både glas och trumhinnor. Och då är hon inte ens arg. Men nu när det är natt kommer bara något enstaka litet gny. Och hon har ingen aning om att det är månförmörkelse. Och det har nog inte så värst många andra heller.
