Spänning
Spänningen kommer. Och går. Och kommer igen. Nu har båda mina blåsvänner fått besked som her dem i samma klass som jag själv. (Ljuvliga norrländska ord, her, som jag säger men nog aldrig skrivit.) De får behålla blåsan, åtminstone den här vändan. Nu pågår respektive väntar BCG-behandlingar. Spänningen minskar. En relativ lättnad inträder.
Jag själv är grundbehandlad och funnen cancerfri för tillfället. Jag har inte varit besvärsfri sedan jag fick det här positiva beskedet strax före jul. Men otvetydigt har jag blivit bättre. De senaste veckorna har jag tampats med känningar ungefär som urinvägsinfektion och hällt i mig tranbärsjos och då har det blivit bättre. Går ständigt med frågan om det är dags för en ny antibiotikakur. Igår nöp det åter rejält när jag var på resande fot och jag såg blod i urinen. Det var inte kul och inte vet jag hur jag ska förhålla mig till det heller. Är det naturligt i det läkningsskede jag är i eller finns anledning till oro? Spänningen ökar. Fan.
Idag ska jag för övrigt magnetröntgas. För säkerhets skull.
