Synkronicitet
Vardagen har som sagt börjat. Jag jobbar så smått och betar av en massa saker på att-göra-listan. Den är lång och saker har samlats på hög av olika anledningar, både julledighet och sjukdom. Redan i höstas "skulle" jag ha tagit itu med en grej i jobbet.
Vi befinner oss i en frustrerande situation av att stå inför en utvecklingströskel samtidigt som vi är vår egen flaskhals och går så att säga på knä. Det blev inte bättre av min sjukdom! Vi fick tips om och bestämde att be om professionell hjälp som består av att vi presenterar oss för en panel av förståsigpåare som bryr sina hjärnor under en session. Sessionen behöver förberedas noga. Vi behöver presentera oss och vad vi vill ha ut av sessionen på ett professionellt och specifikt sätt. Det är på min lott att göra grundjobbet och skriftligt presentera vår affärsplan. Det här jobbet har, av förklarliga skäl, inte legat högst uppe på angelägenhetslistan de senaste månaderna. Jag har haft min energi på annat håll. Men angelägenheten i att göra jobbet har inte precis minskat under tiden. Så nu är det hög tid.
Ni som kontinuerligt följer min blogg, vet att jag är cancerfri nu, men inte besvärsfri. Jag har verkligen undrat hur det här ska funka. Hostan ger sånt avgrundsrossel att jag igen börjat undra om det där med tuberkulos. Blåsan har betett sig stressigt med förnedrande trängningar och oönskade kissa-på-mig-situationer. Jag har verkligen inte känt mig så frisk, som jag så att säga är.
Nåväl. Nu har jag i närmare två dagar suttit med vårt företag i mina skrivande händer. Jag har gett mig hän. Jag har beskrivit vår nuvarande situation för personer som inte alls känner till oss och som ska granska oss noga. Jag har bemödat mig om att ge en nyanserad bild av nuläget. (Jag blev faktiskt lite imponerad av vad vi åstadkommit på de tre år som företaget existerat.) Rent praktiskt sitter jag vid min dator i vardagsrummet eller kontoret, bläddrar i gamla dokument och utredningar, sätter samman dem till ett nytt och filar på struktur och formuleringar. Rent kontorsarbete alltså. Jag sitter på min stjärt och hostar då och då och rusar emellanåt på toaletten och då är det bråttom. En fysiskt lite skruttig konsult sitter vid datorn. Och jobbar och jobbar. Timme ut och timme in. Med allt större inlevelse och engagemang. Mer och mer klar över pudelns problemkärna.
Medan jag sitter där och formulerar vår situation, vår utvecklingströskel och förvirring om hur strategin skall konkretiseras, så händer något i min kropp. Det är som om min egen kropp genomgår en sorts utvecklingströskel. Jag hostar inte lika ofta och inte så avgrundsrossligt. Det tränger inte lika intensivt från blåsan. När det tränger kan jag skriva både en och två meningar innan jag måste rusa. Jag behöver inte ens rusa, jag kan gå som en normal människa. Det är som om jag helt enkelt mår bättre. Det känns lättare i kroppen.
Mitt i alltihop ringer en kvinna från FAR, fysisk aktivitet på recept. Vi bokade två tider framöver. En tid för att utreda mina förmågor nu och ett möte för att lägga en strategi för min träning. Det tar ca ett halvår att byta vanor, sa hon. Jag hörde mig berätta om senaste årens satsning som inte alls gav resultat och att det kanske inte var så konstigt då jag ovetande bar på en blåsa full i cancer. Min kropp orkade inte ta itu med hälsporrar, ledvärk och viktminskning. Jag blev ledsen när jag berättade. Kom i kontakt med en sorts hopplöshet. Det spelar ingen roll vad jag gör, det funkar ändå inte. Och ett halvår - det vore bara för bra för att vara sant. Så kändes det. Vi får väl se, tänkte jag misstroget.
Nu på morgonen har jag tittat på TV. Dr Phil. Jag tycker karln är bra fast han gör show-biz av folks problem. Han pratar ofta om hela familjesystemet på ett sätt som tilltalar mig. Nåväl. Den här gången hade han bjudit in en karismatisk pastor TD James. Pastorn pratade sig varm för att det aldrig är för sent att "reposition oneself". Pastorn talade rätt till mig. Jag KAN "reposition myself" trots att jag haft många misslyckanden kring egna matvanor och motion bakom mig. Jag har varit bra på att göra projekt av min situation och lyckas otroligt bra. Men projekten har alltid tagit slut och jag har hemfallit till dåliga vanor. Nu är jag cancerfri och har alltså inte det att hantera. Så nu är tiden mogen att ta nya tag. Och varför inte ge det ett halvår att byta vanor helt?
I min värld kallas dessa händelser, utan yttre samband med varandra, men ändå så meningsfulla för mig, för synkronicitet. Jag har fascinerats förr av fenomenet. Det uppstår när jag har nåt som ska ha sin lösning. Synkronicitet var ordet. Tyvärr förekommer synkronicitet inte bara i positiva sammanhang. Så watch up.
