Kontext

Nästan på årsdagen efter att min urolog dr KÅ gick in i min blåsa och konstaterade att "det här inte ser så kul ut" gjorde hon den sjätte Tur-B-operationen på mig. Tur-B betyder Trans Uretral Resektion. Det innebär att man går in i blåsan, tittar hur det ser ut och tar bort tumörer och - eller tar prover som sedan undersöks närmare.

För att roa mig själv tog jag med kamera och jag har dokumenterat min dag. Man kan verkligen säga att jag har patientperspektiv på dokumentationen. Alla bilder utom en har jag själv tagit från den brits jag för tillfället legat på. Här kommer min skildring i text och bild av en fullkomligt vanlig, rutinartad och odramatisk Tur-B operation. Det enda ovanliga är att patienten har en kamera med sig.

Jag tycker det är intressant vad de gör och kan göra och hur miljön är designad runt mig. Kolla själv. Allt är inte friskfrämjande, men alla är det, det vågar jag påstå. Det är änglar du ser i bild. Plastinpackade gröna eller vita änglar.

På tur med Tur-B
Det är tidig morgon onsdagen den 16 juli och jag har tagit anslutningssjukresa kl 6.05 till Resecentrum och därifrån vanlig buss till Friskhuset.



Strax efter kl 7 vandrar jag i flera olika korridorer för att komma till Dagvården. Den ödsliga korridoren ovan imponerar i sin bunkerliknade känsla. För mig är den makalöst deprimerande.

Kontrasten är slående när jag väl kommer in på Dagvården till ett vänligt möblerat rum med behaglig musik smekande i luften. Här möts jag av vänliga människor som tar hand om mig i det närmaste omgående.



Jag visas till ett rum där jag får klä om i friskhusets operationskläder.



Numera vet jag vad som är fram och bak och i vilken ordning kläderna skall sättas på.
Jag får Hex-Vix-soppa insprutad i blåsan och vi kommer överens om att friskvården kostar på mig både ett och annat. De ynka centilitrarna Hex-Vix kostar över tre tusen kronor. För att inte tala om vad vården av mig kostar. Jag kan behålla soppan nästan en hel timme. Blåsan är tillräckligt lugn och mottaglig för det. Förra gången ställdes operationen in för att blåsan var för irriterad.

Sen bär det iväg till operation. Jag skjutsas på en säng via en sluss där dagvårdens personal överlämnar mig till operationspersonalen. Där får jag en hätta på huvudet.



På den här britsen genomförs operationen. Jag blir först bedövad i halva kroppen genom spruta i ryggen. Jag får också en nål i armen för dropp och diverse mediciner som jag kan komma att behöva och genomgår en ovanligt lättsam operation. Den lättsammaste hittills.

Här följer några utblickar från denna operationsbrits.



Taket
När jag tittar rakt fram, dvs rakt upp, ser jag olika lampor och mojänger mot ett grönt tak. Min vanligaste syn.



Operationsummet
är fullt med apparater, sladdar och diverse förbrukningsmaterial. Grönklädda plastinpackade, till mångubbar förklädda, personer vandrar runt och utför diverse sysslor. De talar lugnt, högt och tydligt till mig när jag får ryggbedövningen. "Nu känns det iskallt när vi tvättar. Nu sticker det till. Nu sticker det igen. Och igen." Alla vet inte att jag gjort det här många gånger tidigare. En stund senare lägger de upp benklumparna i högläge. Händerna känner av en varm mjuk massa där nere och jag räknar ut att det är mina lår. Benen och underlivet känns över huvud taget inte av. På länge.



Jag tvättas och slås in i en grön kokongliknande förpackning och ...



... får dropp. Och det bästa av allt. Om jag sträcker ut höger arm och riktar kameran, kan jag få en bild av SKÄRMEN. Jippi. Den har jag velat åt länge. Nu kan jag kan få mig en flukt av tillståndet i min blåsa genom att av och till fota skärmen och sedan bläddra tillbaka och se på bilden. Jag har lurat dem!

Nu är allt klart. Jag är uppdukad. Efter en stunds väntan kommer min urolog, dr K. De ordnar först med det tekniska kring videofilmning av blåsan och så börjar den utforskande resan av mitt inre. Den transuretala resektionen kan börja.



Efter en kort stund ordnar hon så att både hon och jag kan se skärmen. Det gjorde i ett slag min operation mer intressant. Jag känner mig både väl informerad och delaktig. Det fungerar avdramatiserande och ångestdämpande att se det som finns där, både frisk och sjuk vävnad.



Det här är en dålig bild på en fin blåsvävnad. Både blått och vitt ljus används och dr K konstaterar att det ser bättre ut nu än förra gången. Hon använder både kameralins, lampa och diverse verktyg för att göra sitt arbete som sker via urinröret. Hur denna verktygsarsenal får plats? Inte en aning.



Hela blåsan befinns vara fin utom just på fuling-stället. Där hyvlar hon och knipsar loss bitar som samlas för vidare undersökning. Hur hon bär sig åt för att få de simmande bitarna ut ur min blåsa begriper jag inte, men på något sätt går det.



Efter tre kvart är jobbet gjort och jag får komma ut ur min kokong. Slänger på måfå iväg en bild genom att hålla upp kameran så högt jag kan utan att se vad jag fotar. Jag råkar fånga operationsteamets fötter mellan mina ben.

En Tur-B operation är ett blött arbete. Arbetsklädseln varierar. Stövlar förekommer. Min opererande läkare, dr K, är barfota. Hon vill ha god fotkänsel eftersom hon använder tre fotpedaler under operationen och vill känna vad hon gör.



Specialistläkarpraktikanten P bär min dossier, en diger lunta vid det här laget. Den här luntan skickas hit och dit mellan avdelningar och friskhus. Nu följer den med mig till uppvakningen, eller vad nu stället heter, där jag får ligga tills benen vaknat.



Intensivövervakning
Jag kopplas upp mot den här skärmen som övervakar hjärta, blodtryck mm.

Under ca 4 timmar vistas jag där och får allt jag behöver av omsorg, smärtstillande och varma filtar. Ligger mest i dvala men mot slutet löser jag lite korsord. Medpatienter kommer och far. Det är stor omsättning på oss här.



Jag fryser som en hund. Får den ena uppvärmda filten efter den andra och till slut ser jag ut så här, omlindad och inbäddad i sju filtar.

När bedövningen släpper kommer kroppsvärmen tillbaka. Det gör också smärtorna, som lindras med tabletter och intravenöst Ketogan. Först nu blir jag på pikalurven. Det här är den enda bilden jag inte tagit själv under den här operationsdagen.



Avdelning 14 A
Vid halv fyra är jag hemma, dvs på avdelning 14 A rum rum 7 säng 2. Jag har varit fastande sedan kvällen innan och nu smakar den här lättare måltiden himmelskt.



Kungsleden
Det är dags för promenader på Kungsleden. Det var en av mina tidigare rumsgrannar som döpte korridoren efter de vandringar vi gör med kisspåse i handen i grönskans promenadstråk med gröna dörrar och grönt golv.

Jag vill avsluta skildringen av min operationsdag med en bild på en av många hängivna personer bland personalen.



Syster PU
hämtade mig från uppvakningen. Hon har en speciell plats i mitt hjärta då hon sent en kväll kom med medicin till mig på en kursgård där jag för tillfället var.

I augusti slutar hon för nya utmaningar på Kardeologen. Och, ja, syster PU, du får ursäkta att jag fångade frisyren som kom direkt från stranden. För mig får du ha vilken frisyr som helst. Den speciella platsen i mitt hjärta har du i alla fall. Tack för den här tiden.

Och till er alla som hjälpt till - tack för den här gången och på återseende.