Kontext

Jag betar av sommarpratare från i fjol. Nyss lyssnade jag på Peter Settmans program från 2007. Ett riktigt trevligt program som lyckades med konststycket att fläta situationskomisk självdistans med humor och allvar.

Han hade en lysande utläggning om nuets lov. Han berättade om hur energin kommer ur närvaron i nuet. Att det bara är nuet som kan påverkas. Att nuet bara kan accepteras och / eller hanteras. Å så gav han exempel från sitt arbetsliv, bl a som programledare för Så ska det låta. Som programledare fungerar han bäst när han är helt och fullt närvarande och medspelare i nuet. Fullt begripligt.

Själv har jag nyligen gått en mastersutbildning i organisations- och systemvetenskap, som tar sin utgångspunkt i nuets lov. Jag propagerar för ärlighet om nuet i min roll som konsult i arbetslivets grupper. Så jag är marinerad och frivilligt hjärntvättad med nuets lov och jag har det väl integrerat i mitt väsen.

Jag håller alltså med Peter Settman av hela mitt hjärta. Eller gör jag det? Jag har i alla fall gjort det. Men då hamnar jag med ens i det förgångna. Jag tänker på min egen situation och undrar hur mycket energi jag få av att vara närvarande i nuet.

Just nu har jag en blåsa som ömmar och spänner, det gör ont som sören då jag kissar. Blåsan blir värre då jag rör på mig. Bäst gillar den nätterna då jag ligger alldeles stilla och sover. Acceptera? Ja, jag jobbar på det. I det lilla perspektivet rättar jag mun efter matsäck och ligger mest på sofflocket och lyssnar på Peter Settman. I ett vidare perspektiv vet jag att jag har en avancerad blåscancer och en infektionsbenägen blåsa. Acceptera? Ja, jag jobbar på det med. Jag har nog gjort ett hedervärt jobb i att acceptera. Lugnast i själen blir jag faktiskt då jag accepterar att jag har en åkomma som gör mitt framtida arbetsliv och liv ytterst ovisst. Det frigör faktiskt energi då jag slipper strida och kämpa för att till varje pris se mig som frisk och arbetsför. Och det är stor skillnad på att acceptera och att gilla läget.

Men hur var det då med att tänka positivt, att ha en vision för mitt framtida liv och att dessa mina tankar påverkar läkandet? Det är något som inte stämmer. Just nu tvivlar jag mer på det där positiva tänkandet. Faktiskt.

Inte så att jag tvivlar på att våra tankar om vårt varande på jorden är betydelselösa. Jag tror visst att det-går-åt-hellvete-tankar och det-är-omöjligt-tankar påverkar min framtid liksom det-ordnar-sig-tankar och framgångs-tankar. Men om jag strikt håller mig till den positiva visionen och, som i mitt fall, har en allvarligt sjuk blåsa som krånglar titt som tätt, så skaver visionen mer än den ger. Visionen blir då en källa till besvikelser och förtvivlan. Och hur bra är det? Om jag däremot förhåller mig mer flexibelt till min framtid, att det är fullt möjligt att jag överlever min cancer men att det inte är säkert, så skaver det inte lika hårt.

Det jag VET är att jag just nu VILL leva. Och att det är FULLT MÖJLIGT att göra det ett bra tag till. Men att det kan vara väldigt krångligt och besvärligt att leva och överleva en cancer. Och att om det blir riktigt djävligt krångligt att leva, så kanske jag inte ens vill göra det.

Shit. Vad har jag kommit fram till nu då?

Att accepterande av nuet och livets villkor ger mig ett livslugn. Att tänka positivt har vissa poänger, men att visionen kan skava i nuet, om jag är rigid i det positiva tänkandet. Särskilt om det positiva tänkandet går på tvärs med villkoren för livets existens.

För övrigt mår jag lite bättre än vad jag gjort de senaste dagarna. Med betoning på lite.