Lilla gumman
På mitt rum bor tre damer, en ond arm, ett ont ben och en ond blåsa. Vid blotta okulärbesiktningen (det som ses med ögonen) ser man att de båda äldre damerna har en befogad plats här på friskhuset. De är nyopererade och behöver komma igång med livsfunktionerna. Så struttar jag runt där, fullt rörlig. Jag är lite fel, här. Åtminstone med det som går att se med blotta ögat. Jag tillbringar min tid mest i dagrummet. Tog en sväng in för att hämta datorn och kunna göra senaste bloggen Hurra Vi vann.
Då frågade hon, den lilla späda bendamen, när tåget går. Va? De tågen som går förbi här (hon pekade framför sig på golvet i rummet), när går nästa? Lilla vän, det går inga tåg här. Du är på sjukhus och vi är patienter. Ja ha, ja just ja.
Jag har märkt att hon är orolig för att hon ska skrivas ut. Det sker nog i morgon och hon skall hem till ett hem där hon ska klara sig själv. Här behöver hon hjälp med att klä sig, att sätta och ställa sig och att gå till toaletten.
Det väcker minnen från tiden när min mamma var medicinskt färdigbehandlad på sjukhuset och skrevs hem. Fullkomligt oförmögen att klara sig själv. Min mamma vara halvsidesförlamad, hade mist en del av talet, hade svår oro och ångest och hon kunde inte sätta sig eller lägga sig, men hon kunde sitta och ligga. Hon behövde hjälp med allt. Där sprang hemtjänstfolk stup i kvarten och hon blev bara än mer förvirrad av alla personerna som dök upp från ingenstans i hennes hem, med klämkäcka kommentarer och så vips var de borta igen. Det var en förfärlig tid. Det här minns jag nu när jag ser den här lite oroade tanten som heller inte klarar sig själv. Voj voj. Va mycke tok som kan vänta henne. Hon vill ständigt ha ytterskorna på sig för hon ska ju resa hem. Å så frågar hon när nästa tåg går. Lilla gumman.
