Kontext

Beredskapens ryggsäck varierar i vikt över tid. Det finns bara en lätt koppling till verklighet och realism.

 

Så här tänker jag mera konkret. Jag har i grunden drabbats av aggressiv cancer i urinblåsan, men är just nu cancerfri enligt senaste undersökning i april. Jag vet att min cancer när som helst kan komma tillbaka. Vidare har jag gått och rosselhostat lite grann sedan i oktober efter att behandlingen med TBC-baktierier (BCg medac) påbörjats. Sedan ca ½ år har jag också diffusa dova känningar i höger höft. Av och till har höften låst sig. Inte ofta, men då och då. I vanliga fall skulle jag inte knysta om dessa besvär. Lite hosta kan man ju ha. Och känningar i höften är inte konstiga då man är en överviktig medelålders dam. Men nu är situationen inte vanlig. I alla fall inte för mig.

 

Jag har velat försäkra mig om att mina besvär inte är av allvarligare natur. Det går ju att ha tuberkulos i både lungor och höft. Och det går att ha cancer där också. Och jag har lärt mig att det går att ha cancer länge utan att veta om det.

 

Nåväl. De här diffusa besvären i lungor och höft har inte bekymrat mig särskilt mycket. Jag har inte varit särskilt orolig. Det är förmodligen orealistiskt att mina känningar skulle ha allvarliga orsaker. Men, bäst att kolla, för säkerhets skull.

 

Häromdagen röntgades jag. Det innebär att jag kommer att få något sorts besked endera dagen. Och jag gör mig beredd på detta besked. Och det är nu jag kommer fram till poängen med denna blogg. Fy sjutton vad beredskapens ryggsäck gått och blivit tung, plötsligt.

 

Det har gått upp för mig att om det skulle finnas cancer i höft och eller lungor, så är jag rejält illa ute. Det innebär att cancern har spridit sig och det är nåt helt annat än att vara cancerfri för tillfället. Och jag får inte obehaget ur mig. Så fort jag inte håller mig upptagen, väller farhågetankarna över mig. Jag motar bort dem med att inget särskilt har hänt och att det fortfarande är orealistiskt att jag skulle vara så allvarligt sjuk. Men farhågorna kommer som en bumerang tillbaka.

 

Nu har jag bekräftat farahågornas existens genom att skriva om dem. Beredskapens ryggsäck är tyngre nu, trots att jag mår bättre än på länge och att inget särskilt egentligen har hänt på sistone. Annat än att jag är röntgad. Jag är ivrig att få svaret, som jag hoppas och tror ska säga att - nej, det syns inget särskilt oroande på röntgen.

 

Vidare känner jag av att jag snart ska opereras igen. I slutet av juni kommer jag att ha besked om tillståndet i min blåsa. Den beredskapssäcken har också börjat öka i vikt.

 

Så här tror jag att mitt liv kommer att vara många år framöver, om jag får förmånen att överleva. Beredskapens ryggsäck vikt kommer att variera. Ömsom lätt och ömsom tung att bära.