Kontext

Nu är jag hemma igen efter två veckors flängande. Jag har sett våren spricka ut. Om någon dag får jag se detsamma i repris här hemma. Skönt att sova i egen säng.

Har en lugn tid framför mig. Känns det som. Alla uppdrag närmsta tiden är avbokade för jag skulle ju cystectomi-opereras. Här är jag med mera ork än på länge.

Jo då, jag har kvar urinvägsinfektionen. Men antibiotikan gör nytta och besvären är inte alls svåra.

Jo då, jag var upp många gånger i natt. Men det är ändå så att jag mår bättre än på länge.

Jo då, jag vet att jag inte kan pusta ut ännu på länge. Men jag har onekligen fått positiva besked på sistone.

Jag känner mig trygg med att det som går att se och ta prover på är gjort. Jag är nöjd med att mina urologer är de främsta i landet på att använda ny teknik för att ställa diagnos. Jag känner mig trygg med hex-vix-preparatet som gör min cancer lätt att se och betalar gärna priset av att man ser mer än vad som är cancer. Det har gett dagar av obefogad oro. Men hellre det än att de missar cancer som får möjlighet att växa på sig. Friskvården gör helt enkelt vad de kan. Och jag gör vad jag kan. Jag vilar mig och försöker ha det så bra det bara går. Om cancern sen väljer att löpa amok, så vet jag att vi gjorde vad vi kunde. På livets gång råder ingen.

Men nu är det alltså motsatta besked som gäller. Min läkare satsar på att det här ska gå bra. Hon är mycket engagerad och okonventionell i sin behandling av mig. Och jag satsar jag med. Genom att kunskapsmässigt sätta mig in i min cancer med stort sakligt intresse och genom att möta alla känslor och grubblerier utan att vika undan en tum. Jag sopar inget under mattan. Det bör inte finnas något undangömt som kan komma fram och slå tillbaka när jag minst anar det. Och jag sover bra.

Jag är inne i ett nytt skede i mitt liv med cancer. Jag känner doften av abstinens. Efter vad? För inte vill jag ha oron och besvären tillbaka? Jag önskar ingen att gå igenom en sån här pärs. Jo, jag vet att vi är många som gör det. Det finns många som har det mycket värre än jag. Men det här har i alla fall varit mitt livs pärs. Och just nu kan jag faktiskt pusta ut lite. Det relativa lugnet och lättnaden från besvär ger mig abstinens.

Det finns en kvalitet i krisen som ger en intensiv känsla av uppfylldhet och närvaro. När krisen inte är lika akut och livet blir enklare att leva, blir det tomt på någe vis. Nu kan jag fylla det med ett vanligt liv och jag vet knappt hur jag gör. Jo, det är som doften av abstinens.

Jag märker också av att intresset för min blogg minskar. Jag har en tredjedel av antalet läsare jämfört med när jag lever i gastkramande spänning. Förståeligt. Men tomt. Doft av abstsinens.