Kontext

Det var bra att prata med psykologen om min känsla av att vara vingklippt. Himla bra.

Hon var uppmuntrande till att jag fortsätter att tänka på sånt som jag har lust till. Vi konstaterade att jag tenderar att hantera kriser genom att göra snarare än att vara. Mitt liv har visat på flera exempel på att jag förändrat något efter en djupare kris. Jag har t ex bytt inriktning på jobbet. Jag får kraft av tankar på vad jag kan och vill göra. När jag får kraft så läker jag säkert bättre. Det gör mig alltså friskare och starkare att tänka på vad jag har lust till.

Vill jag forska, så gör det. Hon menar att jag mycket väl kan ta utgångspunkt i att jag är cancerfri nu. Vad som sedan händer med oss människor vet ingen. Jag kan möjligen tänka ett varv extra på vad som är beroende av just min egen närvaro och kompetens och vad andra kan göra, utifall att... Och jag ska naturligtvis tänka på vad jag har ork till. Och orken varierar beroende på hur lustfyllt det är.

Den där känslan av att vara vingklippt är som ett mynt med två sidor. Visst är cancern ett bakslag och en sorts vingklippning. Inte tu tal om den saken. Men hur jag förhåller mig är den andra sidan av myntet. Om jag tänker på min framtid som om jag är svårt sjuk och kanske ska dö snart, så är det ett effektivt sätt att vingklippa mig själv. Några sådana medicinska besked finns inte just nu. Tvärtom. Om jag hindrar mig själv i konstruktiva tankar på vad jag vill göra i livet och arbetslivet, så vingklipper jag mig själv.

Hur kommer det sig då att jag gjorde det? Jag vingklippte faktiskt mig själv, när jag tänkte:
- Vem tror du att du är, när du vill forska på en organisatorisk transformationsprocess som pågår i flera år?
- Du är ju inte riktigt klok som tänker på att rådda i en organisation utan att veta om hälsan håller.

Vi enades om att det är gamla introjekt (= tidigt inlärda sanningar) som spökar. I kris poppar de upp och ställer till det. Nu, efter samtalet med psykologen, säger jag bara:
- Hej på dej gamla introjekt, jag hör vad du säger, men tänker inte längre bry mej.
- Farväl introjektet.

Jag ska däremot bry mig om vad jag har lust med och vad jag orkar.