Vingklippt
Mina gamla vänner kommer krypande ur sina hålor. Det har jag berättat om förr. I går eftermiddag kom en vän från landets allra sydligaste nejder helt sonika på besök. Det måste vara mer än 30 år sen vi träffades. Jag minns en avskedsfest när jag skulle flytta norröver och då var jag gravid med min förstfödde. Och han har fyllt 30. Sagde vän JK har uppdrag att samordna projekteringsinsatser för de stora fängelsebyggena. Vi bygger stort nytt fängelse i vår stad. Så kom det sig att han var här.
Själv satt jag i drömmarnas värld, uppfylld av en idé och lust att forska. Tidigare på dagen hade jag tillsammans med en partner träffat en företrädare för ett stort statligt verk, ett verk som ska sälja ut verksamhet och konkurrensutsättas. Alltså en genomgripande strukturomvandling, som ska fås att fungera på kort tid. För organisationskonsulter är det här en jätteintressant process, som kan hanteras på olika sätt med olika konsekvenser för både personal, kunder och konkurrenter. Det kan fungera väl eller det kan bli rena rama massakern.
När jag satt där och läste om forskningsmedel, så ringde JK från utsidan av mitt hus. Vi satt i trädgården med gassande sol och pratade lätt, som om de 30 åren inte alls gått. Men det fanns ju en hel del att berätta, om livets erfarenheter, vägar och beslut. Det blev inte färdigpratat, om man säger så. Han behövde dra vidare för att passa ett flyg söderöver.
Hos mig väcker de båda upplevelserna nåt svårfångat. Kanske kan det rubriceras vemodig verklighetsflykt?
Forskarlusten finns verkligen. Men med realismen är det mer tveksamt. Jag kan ju rimligen inte sjösätta en forskningsstudie på flera år med mitt osäkra hälsotillstånd. Det vore inte rätt för de inblandade. Mötet med JK väcker nåt sorts vemod eller kanske rättare behov. Jag längtar verkligen att träffa mina gamla vänner från syd mer. En del av mitt hjärta finns där. Tänk om jag skulle flytta dit, trots allt? Igen, hur vettigt är det att med mitt hälsotillstånd och reducerade arbetsförmåga sjösätta en flytt som innebär att jag måste bygga upp en ny kundkrets?
Det blir lite av anden-in-i-flaskan-känsla över det hela. Jag skulle så gärna vilja, men nej, jag kan ju inte.
Jag vet att jag har ett val här. Jag kan välja att tänka på allt jag vill och kan, i stället för att vaska i det omöjliga och orealistiska. Tur att jag ska träffa psykologen om några timmar. Jag kanske pratar om hur jag utforskar min tillvaro som vingklippt.
