Kontext

Det har gått ovanligt länge sen jag var ute på bloggen. Det är ett friskhetstecken. Saker och ting har gått i ett här.

Jag gjorde en omtumlande jobbresa i början på förra veckan. Jag höll ett seminarium om den forskning jag gjort för en liten församling och var skitnervös före. Jag var förvånande nervös för det var då verkligen inte nån utmaning egentligen. Men nerverna kröp både på och i mig, av nån anledning. Vi hade ett viktigt kundmöte före, under och efter vilket kan ha bidragit till att det kändes spännande. Dan därpå hade vi ett annat kundmöte som tog en förvånande vändning i positiv riktning. Också det omtumlande.

Kom hem till ett mågämnet konsertpianisten som fyllde 40 mitt i veckan. Jag gjorde klart för honom att firandet av honom skulle ligga mycket lågt då. Vi åt middag tillsammans och jag hade tänt några ljus. Det var allt. I helgen var det dags för operation J40, dvs mågämnets 40-firande. Om detta visste han till att börja med ingenting. Fredag kl 15 steppade jag in i den aula där han och en känd stråkkvartett satt och övade inför konserter och en Brahms-turné. Det var överenskommet i förväg och jag meddelade att jag kommit för att ta över kontrollen över hans liv, en tid. Vi åkte hem, packade det nödvändigaste, tog flygtaxi och flög till kungliga huvudstaden. Redan vid första steget in i hallen ropades hans namn ut. Han skulle bege sig till nånstans och jag stod kvar och hämtade bagaget. Han blev utsatt för en stram dam som fått besked om hans tvivelaktiga innehåll i handbagaget och nu skulle han sätta sig i ett särskilt rum och vänta på visitation. In kom en förklädd kontrollant som visade upp leg och såg brysk ut. Den förklädde var hans till oigenkännlighet förklädde bror klarinettisten som också var chaufför. Det bar iväg i flott bil mot centrum. Strax efter vägen tog han upp en vinglig lodis till liftare, medan mågämnet skrek ”nej inte nu, inte han, ta INTE upp honom” för att sedan upptäcka att det var en kär vän och pianist från Norge. Lite senare plockade vi upp ett orangehårigt liftande luder som visade sig vara hans kusin och fru till lodisen (och som fått flera andra erbjudanden om skjuts in till stan!). Champagne och stora skratt i bilen. Ögonbindel, av  mitt i stan, inlotsad till en lägenhet på Hans Majestäts Holme där alla gästerna först stod dödstysta för att samstämt viska 39 hurra och ett 40-nde rungande HURRA. Bindeln av. Festen började med att han fick gå in på toaletten och byta om till festkläder som hängde förberedda. Där var 20-talet personer ur den allra närmsta släkt- och vänkretsen. Tal och sång. Jag hade skrivit nya texter till tre Georg Riedellåtar, Emil, Pippi och Idas somarvis. Vi och vi sjöng dem tillsammans och samtidigt quod libet och det gick galant i detta extremt musikaliska sällskap. Vi sjöng också nyskriven text till The Entertainer, som var en av de första låtarna han som barn lärde sig på piano.

Morgonen därpå skickades han ut på skattjakt som tog honom flera timmar att genomföra. Under vägen fick han oväntad hjälp av främlingar eller telefonsamtal från främlingar som bara ville gratulera och som undrade var han var nånstans. Han landade vid en cykel och kom cyklande till oss som stod och väntade vid Vinterviken. Under hans skattjakt hade vi riggat ett färgglatt ”medeltidstält” och dukat upp med knytispicnic. Vi var hans vänner från när och fjäran, ett 30-tal personer, som satt i gräset och åt medan små barn tultade omkring. Uppträdanden, tipspromenad och radiostyrd bil var några av kringaktiviteterna. Han var salig hänförd och rörd. Kvällen avslutades hos brosan i trötthetens tecken.

Söndag åkte jag med honom hem hit igen. Med buss. Nu var det slut på det roliga. Vi går med fåniga flin i ansiktet än och pratar om olika detaljer och om planeringen bakom, som han inte visste något om. Himla gott minne att bära på.