Kontext

Det är uppiggande att jobba. Nedstämdheten lättar. Jag blir alltmer upptagen och förundrad över vad jag/vi ställer till med i arbetslivet. Har ett intressant kundmöte i ryggen och några andra händelser också. Det är som om allt som händer behöver vägas på guldvåg, silas genom en finmaskig sil, för det får såna konsekvenser hur vi gör. Det är en förbannat svår väg vi stakat ut, tycker jag. Närmare detaljer går jag inte in på här. Det uppfyller mig och jag får vågig mun.  :-/

 

Det är nu en vecka sedan jag sist opererades och nu hör blåsan i alla fall av sig. Den molvärker, svider och rister. Ut kommer något chokladpuddingsliknande som jag artbestämmer till skorplossning.

 

Nu är tillvaron som jag förväntat mig. Alltså en liten aning smådjävlig. Med betoning på lite. Det ger mig också vågig mun. :-/

 

Jag är riktigt nöjd. Det är som det brukar. Igenkännbart smådjävligt, både fysiskt och psykiskt.  Ahh, är det inte härligt att vara en sann norrlandspessimist. Den vågiga munnen blir uträtad till ett leende.  :-)