Så det kan bli
Påskaftons förmiddag. Snart ett dygn hemma efter senaste operationen. Tänk att det är så svårt att förutse hur saker och ting kommer att bli?
Jag trodde ju, på rimligt goda grunder, att det skulle vara rejält besvärligt nu. Min urolog trodde också att jag skulle få det besvärligt och förberedde mig på flera dygns friskhusvistelse. Nu är jag hemma, sedan igår och med bara en natts övernattning på fiskhus. Ja, jo, nog hade jag ont igår då jag kissade. Där fanns den välbekanta taggtråden i både urinrör och i blåsan. Jag noterade att visst ja, det är så här det känns när dom härjat med främre blåsväggen. MEN, för det finns ett stort men.
Det är skillnader på att känna och känna. I januari fick jag ju en smärtchock efter ett litet litet nyp i blåsan. Det gjorde för djävligt ont när jag kom hem och jag kände både kallsvett och svimningskänslor. Det onda höll i sig länge. Den här gången blev jag alltså rejält skrapad på en betydligt större fläck än förra gången. Det har inte alls gjort för djävligt ont och det lättar redan. Bara tre natturer. Äter fortfarande smärtstillande var 4-6 timme och noterar att jag knappt känner besvär alls när medicinen verkar som bäst. Lätt sveda, bara. Det är helt overkligt. Jag tror inte det är möjligt. Det är ju bara fantastiskt skönt. Nästan snopet. Så det kan bli.
