Kontext

Jag håller verkligen på att ta in det här beskedet. Det känns som en ny era i mitt liv.

Det i sig är lite märkligt för min cancerutveckling tar ju inga utvecklingssteg. Det är ett jämnt flöde av händelser som lett fram till nuläget. Men jag har behov av att skedesindela. Och nu är ett nytt skede.

Det nya utmärks av att jag kan se fram emot att leva ett i stort sett normalt liv framöver. Inga månadslånga hysteriska blåsreaktioner en gång i kvartalet. Inga inskrivningar, rullande i sjuksäng genom friskhusets korridorer, inga spinalbedövningar och opererande grönklädda änglar runt mig. Bara ett kortare besök på urologmottagningen en gång i kvartalet. Bara en gynstol i stället för en hel operationssal. Bara bedövande gel i stället för spinalbedövning eller sövning. Bara lite ömhet i urinröret nån dag i stället för omfattande besvär dygnet runt av en hysterisk blåsa.

Det är så att jag inte tror att det är sant. Kan det gå så här bra? Ja, statistiken säger ju att det finns dom som klarar sig. 1/3 kan behålla sin blåsa, 1/3 blir av med den och 1/3 dör inom två år. Nu har det snart gått två år och jag både lever och har blåsan i behåll. Även om det var på ett hår där för ca ett år sedan.

Jag vet också att jag ska kontrolleras länge, dvs att faran inte är över. Men nog fasen är det glädjande besked jag fått. Tänk att jag skulle vinna högsta vinsten i detta livets lotteri. Tänk!

Den spänning som jag upplevt i jobbet på sistone - om det faktum att vi inte är uträknade ännu i ett prestigefyllt uppdrag - bleknar i jämförelse. Den glädje jag känner över att få leva mer besvärsfri ett tag är långt djupare än den glädje jag känner över framgångar i företaget. Jag är helt enkelt himla glad på ett djupt sätt. Now we are talking  framgång. Och den här framgången är jag inte rädd för. Den är jag bara tacksam för.

Tack kära läkare, vårdpersonal och vårdsystem. Stort tack för gott samarbete och stort tack för hjälpen.

Tänk, nu är jag en sån där person som jag febrilt letade efter för två år sedan då min cancer upptäcktes. Jag letade överlevande förebilder, men hittade bara tragiska skildringar av anhöriga som gick bort. Jag vet ju att det också går bra för båda mina blåskompisar. Vi är alla tre exempel på överlevare.