Kontext

Distansstudierna i CSR vid LTU går mot sitt slut. Nu börjar min grupp med sista inlämningsuppgiften som ska göras klar till i början av januari.

CSR = Corporate Social Responsibility, handlar om företas samhällsansvar
LTU = Luleå Tekniska Högskola

Tidigare har jag berättat om min grupp, vars medlemmar sitter utspridda på jordklotet, närmare bestämt Beijing, London och den staden där jag bor i midjan av mellanmjölkens land. Nu kan jag alltså börja se tillbaka på arbetet, och reflektera över det. Två teman framstår för mig, eller kanske tre

1 Tidspussel.
Det har varit ett fasligt pysslande att få till tid för våra Skypesamtal. Det ska ske före middag och nattning av barn i Bbeijing och efter att nattsömnen är avklarad hos oss i Europa. Dessutom har väl främst jag varit upptagen dagtid av diverse jobb. Mina arbetspass har lämpats sig morgnar och helger, vilket inte precis varit deras tid för arbete.

2 Olikheterna.
Jag har uppfattat oss som kommande från olika kunskapsplaneter. Vi har gudskelov varit tillåtande till det och nyfikna på varandras perspektiv, men det har också kostat på. Jag har tvingats stå upp för och förklara sånt som för mig är självklarheter och närmast omöjliga att  förklara. Jag har känt mig vara en mot två, vilket varit tufft och lärorikt. Jag tror att det är precis så, när man är på en kunskapsplanet. På planeten är alla överens vad som är sant och hur sanningar produceras. Det blir till självklarheter. Möter man aldrig aliens, får man inget perspektiv på den egna planetens kunskaper och hur de genereras.

3 Distansen och den magra lärandemijlön.
Då menar jag att jag inte känner just några på kursen trots att jag har kompetenta lärare och dryga hundratalet kurskompisar. Men det märker jag inte av. Lärarna märker jag av i de skriftliga kommentarer de ger på inlämnade uppgifter. Det är allt. Det är en mycket mager, ja närmast obefintlig, lärandemiljö, skulle jag kunna säga. Som en öken. När vi pratat med varandra i vår grupp har det dessutom varit på svajiga linor och gunåde den som pratar i mun på den andre. Då blir det bara tyst. Så det har varit ett mycket disciplinerat kommunicerande utan tillgång till varandras kroppsspråk och ordlösa kommunikation.

Det här låter ju för bedrövligt. Och är det väl också. Det har absolut inte med innehållet att göra. Det är formen, som lämnar mycket övrigt att önska. Ändå är formen en möjliggörare för oss att över huvud taget kunna studera på sån extrem distans som vi gjort i vår grupp. Innehållet har varit superintressant. Vi har jobbat med en och samma organisation hela tiden, SPDC. Det är en  råoljeutvinnande joint venture-organisation med Shell som minoritetssägare i Nigera. Det har verkligen gett oss något rejält att bita i och näring till många samtal om just företagsansvar och miljöarbete och var gränserna går för det i ett samhälle med dysfunktionell stat, som inte tillhandahåller infrastruktur, hälsovård, skola, säkerhet/skydd etc till sin befolkning trots att pengar inte alls saknas.

Summa sumarum är jag nöjd med min kurs. Mest nöjd är jag nog med mina kurskamraters sträva och ändå nyfikna intresse för vad jag tillfört. Jag har så att säga fått lära av mina egna erfarenheter. Det kallas tripple loop learning, tror jag.