Kontext

Jag har varit lite smådyster nu i höst. Det är inte bara ekonomin som varit ett dovt bekymmer. Värre har varit de tvivel jag haft på mig själv. Jag har inte känt mig särskilt duglig och kompetent, helt enkelt. I min värld och mitt jobb möter jag mängder med omdömen. Det är en utmaning att sortera i allt. Bara för att andra misstycker behöver jag inte misstycka själv. Osv. Detta sorterande ingår som en naturlig del i vardagen. Det är helt enkelt en del av jobbet att stå där och vara på ett just sätt med de värderingar jag står för. Och så får andra förhålla sig till detta på sitt eget sätt. Det är en del av jobbet att hantera andras motstånd och rädslor.

 

Det är också en del av vardagen att hantera egna motstånd och rädslor. Det är det tuffaste. Under hösten har jag alltså umgåtts med mina egna tvivel på mig själv. Det innebär hjärtsvidande gnagande tankar  om oduglighet och tvivel, om känsla av att vara ett luftslott, en innehållslös bluff. Lättade på förlåten till min kollegga häromdagen.
- Välkommen i klubben, sa hon.
- Det går över.

 

Ja, så enkelt kan det uttryckas.