Begravningstoppen
I kväll ska jag ha middagsgäster. Det var evigheter sedan. Äntligen ska min döda pappas särbo få sin 70-present i form av en middag där hon bestämt middagsgästerna. Hon fyllde för drygt ett år sedan och jag har inte fått tummen ur – alternativ haft kraft till – att genomföra eventet förrän nu. Ser riktigt fram emot att ha relativt obekanta middagsgäster. Dessutom känner de inte varandra. Så vi har nåt att göra med att bekanta oss. Är också förtjust i idén som sådan. Känner pirr inför att inte jag bjudit folket utan att det är huvudpersonen GM som valt. Det kan jag tänka mig att göra fler gånger.
Igår satt jag och jobbade på kontoret som jag så ofta gör. Bredvid mig på anslagstavlan har jag en bild på en hoper folk invid en kista. Den har hängt där länge. Så länge att jag inte ser den längre. Men nu såg jag den.
Det är begravningsföljet invid min pappas kista. Begravningen skedde utomhus i början av augusti 2004, vid GMs torp långt inne i skogen vid en sjö. Kistan står i ett skogsbryn, på en bädd av granris med ett benvitt bårtäcke på. Jag minns den här begravningen med stormande jag-vet-inte-hur-jag-ska-uttrycka-det-för-att-det-ska-bli-rätt. Det var en urhäftig begravning. Toppar allt jag varit med om någonsin. Så enkel, så personlig, så vördnadsfull. En av kvällens middagsgäster var borgerlig officiant. Han var en yngre kollega till min far och han kunde livfullt berätta hur det var att komma som veterinär och efterträda min pappa. Han målade med en rik palett av berättelser och min pappa framstod i en nyanserad dager. Inte så där allt igenom god och lyckad som döa personer tenderar att bli. Nej, han fick vara både hetlevrad och duglig, lat och klurig.
En annan av gästerna förlorade sin fru för några månader sedan. Vi börjar alltså komma i begravningsåldern. Och jag tycker det är på plats att införa BEGRAVNINGSTOPPEN. Min pappas begravning toppar allt.
