Kontext

En morgongrubbla om vad jag gjort och bidragit med till det goda läget nu.

 

Först en liten utvikning. Det finns ett begrepp som heter problembaserat lärande. Det utgår från att man fokuserar på problemet eller det som inte fungerar och så söker man förbättringar och så lär man av den processen. Det är ett mycket kraftfullt lärande. MEN. Det finns ett alltför försummat lärande som bara ligger där och väntar på att bli upptäckt och avtäckt. Det är det framgångsbaserade lärandet. Det fokuserar på det som fungerar bra och som lyckas väl och så skärskådar man hur framgången var möjlig och drar erfarenheter och lärande av det. Frågan är om det inte ligger en ännu större utvecklingspotential i det framgånsbaserade lärandet. Det handlar i mångt och mycket om att sätta ord på tyst kunskap och dolda processer. I verkliga livet behöver de två förhållningssäten kombineras. Tillvaron är sällan så enkel att den kan beskrivas som antingen ett preblem eller en framgång. Det är alltid både och. Just nu ska jag roa mig med en stunds framgångsbaserat lärande utifrån mina erfarenheter och min horisont. Här är utvikningen slut.

 

Tillbaka till mig själv och hur jag agerade och förhöll mig. Jag har kikat lite på beskrivningar av krisens olika stadier och de stämmer naturligtvis på mig. Jag blev chockad, jag har reagerat, bearbetat och nyorienterat. Men det blir inte tillräckligt rättvisande att skriva in mig i dessa stadier, så jag väljer att uttrycka mig på mitt sätt, med mina egna benämningar. För övrigt tycker jag de här stadierna rumlar runt fortfarande och är mer eller mindre levande allihop i en riktig soppa. Jag får fortfarande smärre chocker, som jag reagerar på, bearbetar och hittar nya vägar ut ur eller in i. Senast chocken var att jag kanske inte ska behandlas över huvud taget.

 

Nå. Hur har jag gått tillväga? Hur har jag förhållit mig?

 

Jag har roat mig med att kika lite på mina reaktioner den första tiden. Det tog precis en vecka från den första titten i blåsan 18 juli 2007 tills att jag skrevs in 25 juli för TUR-B operation. I backspegeln märker jag att jag redan under den där första veckan av fasansfull insikt stakade ut min framtid. Jag skjuter in mig på friskt förhållningssätt med öppna ögon och kamp för mitt liv. Det är rörande att läsa. Jag saxar ur min blogg:

 

23 juli 2007: ”Jag fick mail av en god vän U, som funderade över de ord vi använder. Jag hakar därför på och använder härmed orden Bli-frisk-systemet och Bli-friskhuset för... ja ni vet vad.

Min son M lät sig inspireras: "Det är som att Bli-frisk-systemet har skannat in befolkningen och fick upp ögonen för dig. Henne tar vi. Henne ska vi göra frisk."

På tal om operationen TUR-B sa han "det betyder nog inte Trans Uretal Resektion (eller vad nu bokstäverna står för) utan istället TUR-B...." Ni som vet vad jag heter, uttala bara mitt namn. Min kollega menar att det betyder TurBo-frisk.”

 

24 juli 2007: ” Märker att ärmarna är uppkavlade och jag är lättad över att jag ska läggas in, äntligen. Väljer att parkera oron över vad undersökningarna kan komma att visa och det fungerar delvis. Men likt enstaka efterdyningar sköljer ångesten över mig. Tänk om cancern har spritt sig i kroppen? Då blir det ett helt annat läge och jag får igen ta mig en titt för att se döden i vitögat. Lita på att jag kommer att blänga stint med fullt öppna ögon så han blir bara rädd och tänker "Ursäkta, jag tog nog fel".

 

Jag har behållit det där första utstakandet sedan dess. Med tiden har jag utforskat vad det innebär närmare.

 

Föst och främst så har jag inte duckat för tuffa besked. Jag tror till och med att jag hoppade över den där förnekelsefasen i början. Förnekat – det hade jag redan gjort i åratal. Den förringade klimakteriekärringen med urinvägsbesvär begravdes och fram klev en rakryggad cancerpatient på bli-frisk-resa.

Med stort intresse har jag aktivt sökt kunskap och jag har varit noga med att ha koll på vad slags kunskap jag tuggat i mig. Man kan nog sammanfatta det som att jag sökt kunskap inom området beprövade erfarenheter på vetenskaplig grund. Inte för att jag tror att dagens etablerade svenska cancervård är bra på helhetsperspektiv, men jag har intuitivt ändå valt sida.

 

Det har varit viktigt för mig att tänka frisktankar och att vara bland de friska. Det var t ex viktigt för mig att jobba, för där fanns friskfokuset. Jag valde språkbruk då det roade mig med att tvätta bort ordet sjuk ur mitt medvetande och vokabulär. Döpte t ex om det hus jag besökt så ofta till Friskhus. Den gröna korridoren på avdelning 14A, mitt andra hem en tid, fick heta Kungsleden. Där vandrade jag med min kisspåse, fram och tillbaka. Jag har sett mig som frisk med en sjuk blåsa. Ryggar fortfarande för ordet patient.

 

Allt det här jag skrivit om har jag inte kommit på själv. Jag har haft kanonbra stöd från min närmsta kollega, familj och vänner. Jag har också haft koll på vad vännerna mäktar med (hoppas jag). En period hade jag behov av djupare och mörkare dialog än vad mina nära och kära var bekväma med. Då samtalade jag med en psykolog. Vi pratade om den kvinnliga identitet som blir naggad i kanten vid en cystektomi och om den möjliga döden. Det var himla bra att skrota runt där ett tag. Jag har också haft hälsostöd (kost och motion) av en sjukgymnast som varit bra, men som jag nog behöver mer av för att få resultat.

 

Jag har hela tiden haft koll på Fi, genom att omnämna honom och veta hur pass troligt det är att han blir verklig. Jag har helt enkelt målat upp hela spannet av möjliga alternativ. Otaliga är de gånger då jag gått igenom alternativen. Om det visar sig vara si så gör vi si och om det är så, så gör vi så.

 

Jag har varit öppen med min situation. Jag tror till och med att jag varit osedvanligt öppen. Familj och vänner, kollegor och kunder har fått veta. Men jag har vinklat informationen lite. Gentemot kunder har jag bara lagt fram fakta om hur bra det tycks gå och vad det innebär att samarbeta med mig, men inget om riskerna.

 

Jag har också tillåtit mig att reagera, att känna det jag känner och tänkta det jag tänker, hela tiden. Jag har varit mån om att klä mina reaktioner i så äkta ord jag bara kunnat. Jag har inte låtsats vara duktigare än vad jag varit. Tvärtom, jag har tillåtit mig att vara liten, rädd och svag. Flickan med en duktig fasad har jag omsorgsfullt begravt. (Det paradoxala är att folk då säger att jag är så stark!)  Däremot har jag varit duktig på att bearbeta, att läsa på och känna efter. Jag har konsulterat min kropp. Gjort mig medveten om vad den uppfattar i olika situationer. Inför varje ny operation har jag kännt efter. Min kropp har i alla fall utom ett haft rätt. Den gången den hade ”fel” var då jag hade det så besvärligt och kroppen sa ”hit men inte längre”. Kroppen var beredd på att skippa blåsan. Det blev inte så.

 

Jag har varit förhållandevis usel på att gå ner till lämplig vikt och att motionera. Det återstår att göra. Blåsan har inte varit stödjande och jag har passat på att vara en god smitare.

 

Det här var den enkla delen i beskrivningen. Det är lätt att beskriva vad JAG har gjort och tänkt och hur jag förhållit mig. Den svårare delen handlar om SAMSPELET med friskvården. Något säger mig att det är i samspelet som det verkligt viktiga frisk-arbetet sker. Jag tror att det får bli en separat blogg, för jag behöver tänka till om det. Det kommer alltså en del 2.