Meningslöst
Fredag kväll. Somnar i soffan vid 17. Det rister som bara den i blåsan och jag går sedan några dagar och undrar om jag har en infektion på gång. Har varit småhurven. Jag känner mig trött på det där djupa vemodiga sättet. Trött på att tillvaron är som den är. Less på denna ristande blåsa och den där välbekanta undran – hur blir det nu om det blir värre? Som alltid brukar det vara helg på gång när jag sitter där med min undran. Jag har planerat att resa till Göteborg på söndag och nu undrar jag om jag kommer att kunna det. Och hur det blir för oss om jag uteblir? Eller hur det blir om jag reser och blåsan blir värre? Det är de här grubblorna jag är så genuint less och trött på. Jag har förfärligt avskräckande minnen från resor med en trilskande blåsa som spökar. Huga.
Jag har idag varit i kontakt med min handläggare på Försäkringskassan. Det är också en märklig upplevelse. Hon är tydlig med att hon tycker att jag ska yttra mig, och om det blir avslag igen, så tycker hon att jag ska överklaga. Överklagan behandlas i en annan instans. Samtidigt säger hon att gränserna är tuffa och man ska i princip vara döende för att få förlängd sjukpenning. Känns lönlöst att över huvud taget bry sig. Samtidigt tänker jag yttra mig. Jag broderar väl på det där utkastet som jag gjorde i natt… och så ska jag kontakta min urolog om ett utlåtande om min hälsa som kompletterar senaste sjukskrivningen. Jag blir less/trött av att hålla på med det här också. Skulle ju göra det lite distanserat, tänkte jag, men det påverkar mig istället på djupet av mig själv. Stön. Jag har ingen lust att hålla på med det här.Men det motiverar mig att veta att fler än jag kan ha nytta av att sätta ner foten kring orimligheten av de nya bestämmelserna. Droppen kanske urholkar stenen. Min talan för mig själv kan vara en sådan droppe.
Som för att riktigt förstärka mitt kärvande liv, så bjuder datorn mig symboliskt motstånd. Den krånglar nåt alldeles förfärligt. Hänger sig, är långsam, ovillig... så jag vill bara kasta ut den genom fönstret eller skrika. Det tar evigheter att få iväg ett enkelt mail eller att skriva i word eller excel eller powerpoint. Det är som om den var i maskopi med tillvaron i övrigt.
Jag vill helt enkelt inte. Jag vill inte vara halvkrasslig i blåsan och jag vill inte befatta mig med skrivelser som inte har en chans och jag vill inte ha den här krångeldatorn. Låt mig slippa alltihop. Det känns så meningslöst.
