Kontext

Måndag morgon. Konvalecenttiden går mot sitt slut. I morgon och på onsdag tänkte jag fuska lite och på torsdag börjar köret. Min blåsa knyter sig vid tanken.

Igår kväll ringde min kära gamla urolog KÅ för en pratstund. Hon satt nere i de sydliga trakternas friskhus. Ställde några frågor. Förklarade. Nypet gjordes upptill, nära mynningen. Det retar extra mycket där. Smärtorna är normala, dvs kommmer från en ilsken blåsa. Det går över med tiden. Kan jag hålla tätt när jag hostar? Ja. Det var bra. Då är jag inte skadad för livet. Det här med att ta blåslugnande medicin tyckte hon var en bra idé.

Jag nämnde att min blåskompis i V fått cytostatika utan några känningar. Fick veta att man kan reagera väldigt olika på den behandlingen. Jahapp, då var det halmstrået i det närmaste borta. Hon gav mig också perspektiv på det jag har, ett vidvinkligt sådant. Hon nämnde en patient som efter 10 års cancerfrihet återfick lite cancer och så började alltihop om igen. (Den patienten hade inte lyckats sluta röka.) Å ena sidan. Å andra sidan är det så att ju längre tiden går av cancerfrihet, desto större är chansen att faktiskt förbli cancerfri.

Med den här åkomman är det så att livet aldrig blir som förr, påpekade KÅ. Det inser jag ibland. Men emellanåt känns det som att jag vill klappa med händerna och säga, tack och bock, nu kan jag det här, jag vet att jag är dödlig, nu går vi tillbaka till livet så som det var förr.

Jag förundras över vad kontakten med KÅ gör med mig. Hon är saklig, tuff och rå, säger osminkat hur det är och ställer frågor som ringar in problematiken. Målar upp en oviss framtid av behandlingar som kan kräva sitt. Hon tydliggör hur ovisst det är – för resten av livet. Och jag blir lugn, känner hopp och blir mer tolerant mot de smärtor jag har. Den här ekvationen får jag inte att gå ihop, men den funkar i praktiken. Det är en paradoxal ekvation:

Livet med cancer är otryggt – jag blir lugn.

Är inte inkontinent vid hosta – alltid nåt.

Blåsan är extra ilsken av ingrepp nära mynningen – ok att ha så där ont.

Så långt som 10 år efter kan cancern dyka upp igen – jag känner hoppfullhet.

Livet blir aldrig som förr – känner inre stillhet och nyfikenhet på det nya livet.

Undrar om det bara är jag som blir lugn och trygg av att bli åthutad och hållen på mattan. Alltså får hjälp av att tydligt se de existentiella villkoren för mitt liv.