Kontext

Mina blåskompisar är värdefulla personer. Igår ringde min manlige blåskompis i Kungliga Huvudstaden för att höra hur jag har det. Gulligt. Själv har han just blivit betittad i sin blåsa och befunnen redo för ytterligare en vända med 3 veckors BCG-medac-behandling. Frid och fröjd med honom alltså. Min kvinnliga blåskompis i V, som gett mig påhejande kommentarer här på min blogg, har just fått en instillation med cytostatika och ”kände ingenting” efter det. Hon var så tacksam för denna reaktion. Nu väntar några veckors cytostatikabehandling och vi håller båda tummarna för att behandlingen skall vara både lyckosam och någorlunda besvärsfri. Frid och fröjd med henne också. Å så har vi mej då. Här sitter jag med vågiga läppar och en ilsken blåsa, bara för att den fått ett enkelt litet ingrepp (två små klipp och lite punktsvetsning) på ett enda ställe. Det känns som om den vill löpa amok. Jag skriker högt var gång jag går på toalettten, vilket jag gör ofta. Är ensam, så det stör ingen. Jag förstår verkligen att urologen PL vill tänka över situationen och hur jag ska behandlas.

Vi är tre personer i ungefär samma ålder och med liknande cancer och med tre olika förlopp och behandlingar. Vi tjejer verkar ha så hispiga blåsor att BCG är svårt att ge.

Fnissig blev jag över samtalet med vännen i V. Vi vältrar oss i beskrivningar om hur vi har det och hur vi reagerar. Jätteskönt. Det är ingen annan i hela världen som jag så frikostigt kan delge alla detaljer och där lyssnandet är så fullkomligt hängivet. Så t ex konstaterade vi att båda är herosika stålkvinnor som tycker att – Lite cancer får man väl tåla, det är väl inget att bråka om! Och vad är det egentligen för fel med att dö? … å ena sidan. Å andra sidan är vi som rädda harrar som darrar för minsta lilla förnimmlese i underlivet, eller i kroppen över huvud taget. Stålkvinna och ynkhare i en och samma person. Samtidigt.