Kontext

Igår på förmiddagen dristade jag mig att vara seminarieledare på ett av våra prova-på-seminarier. Det ska mycket till för att avstå. I princip ska jag vara döende. Och det var jag ju inte. Hottade upp mig med dusch, huvudvärkstabletter och kaffe. Valde att inte säga så mycket för att slippa hostattackerna. Egentligen var min förra slutsats förhastad. Kanske är det bättre, men sanningen är att jag varit feberyrig tills nu och är delvis än. Sanningen är nog den att jag försökte intala mig att jag kände mig bättre för att kunna jobba den där halvdagen.

 

Virusinfluensan har definitivt gått över till en bakteriell historia. Det ser jag på färgen på mina kroppsvätskor. Hade tom lite blodig urin, och undrar om det kan bero på att jag ätit Diklofenak som lär ska kunna underlätta blödningar. Nu är det lördag och jag går fortfarande omkring i nattlinnet. Har dvalat på soffan och minsann sett att solen fullkomligt vräker ner där ute. Fönstret har varit på vid gavel. Oron för att jag åkt på lunginflammation också är inte längre där. För nu tycker jag att jag är på bättringsvägen. Förtvivlat långsamt, men i alla fall…

 

Förvånad konstaterar jag att jag, som aldrig blir sjuk (!!!), har dragit på mig en alldeles vanlig riktigt rejäl flunsa. Och så konstaterar jag att jag är rejält usel på att vara sjuk. Jag tycker verkligen mycket synd om mig själv och vill mest bara krypa ur mitt eget skinn.

 

Nu ger jag mig ytterligare två tillfriskningsdagar och sen bär det iväg på turné igen. Till staden där min dotter bor och till Drottningsstaden. Möten, möten och åter möten och så en konsultinsats. Håller tummarna för att hälsan ställer upp på mina planer.

 

Ett stort glädjeämne för mig nu är att jag har ett KALLT kylskåp. Det är grejer det.