Bekännelse

Den där kosten ger mig energi, tror jag. Jag fnattar runt och städar och ordnar, och så behöver jag lite paus. Det här skrivandet är en sådan. Några eftertänksamhetens bleka tankar kommer här-

 

Ett av de viktigaste stegen, om inte det viktigaste, är att erkänna sitt beroende. Nu gör jag det. JAG ÄR SOCKERBEROENDE!

 

Det tar sig följande uttryck.

·   Jag har ett sjukt sötsug som går i skov. I perioder är jag fixerad.

·   Tar jag en godisbit får jag blodad tand och har lätt att bara vräka i mig. Jag kan, när jag får ett anfall, klä på mig och gå ut och köpa. Jag bara måste ha.

·   Sötsaker blir inte liggande hos mig, det måste ätas upp.

·   På fester och platser där det finns sötsaker, blir min hjärna invaderad.  Jag tänker på om jag ska ta eller inte ta eller att jag inte borde ha tagit, och det sysselsätter mig helt och fullt.

·   Jag konfronteras och irriteras av människor som kan ha godis liggande.

·   Jag minns godishändelser från barndomen. Jag letade som besatt och tiggde godis.

·   Ibland har det varit så ”synd om” mig eller jag har jobbat så hårt att jag unnar mig godis.

·   Jag vill inte se mig som sötsaksberoende. Jag bagatelliserar och sätter inte samman mitt beteende till ett beteendemönster.

·   Jag vill inte ge upp ätandet av goda efterrätter, bakverk och praliner eller chips.

·   Det är helt enkelt för sorgligt att inte få njuta av detta livets goda.

·   Jag vill kunna vara måttlig (Men hittills har jag inte lyckats med det, så vad säger att jag kommer att kunna vara det i framtiden?)

·   Jag vill inte se mig som sockerberoende, i alla fall inte en svårt beroende person. (Men jag drabbas ju av en stunds klarhet, då jag raddar upp ärligheterna om mig själv så här, motvilligt).

 

Det finns en sak till som talar för att jag kan vara beroende. Jag har beroenden i släkten och gemensamt drag är förnekandet och bagatelliserandet. Det mest framträdande är kanske alkoholism, vilket är en variant av sockerberoende, har jag förstått. Det dräller av dem. Från båda föräldrarnas sidor, men främst på min pappas sida.

 

Följdfrågan är då – om det nu är så gott och trevligt, varför inte fortsätta? Ja, det skulle jag gärna, om det inte var så att det hade allt mer slående nackdelar.

  • Tröttheten
  • Nedstämdheten
  • Vikten – som nu har nått hälsovådliga proportioner. Jag väger alldeles för mycket. Skulle min blåsa behöva tas bort, så skulle det underlätta operation och tillfrisknande om jag vägde bortåt 30 kilo mindre.
  • Eventuellt, kanske troligt, blir jag motbjudande eller mindre attraktiv att samarbeta med.

 

Det är inget att vänta på.

Kommentarer
Postat av: Vän i samma ärende

Hittills har jag bara försökt och inte lyckats med mitt sundare liv sedan trettondan. Nu känner jag viss inspiration från dej. Heja på!

2010-01-17 @ 21:36:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0