Småtomtar 1
Under julhelgen hade jag möss i köket. När dottern och jag kom hemresandes några dagar före jul var det uppenbart att de små gynnarna haft trevligt med soppåsen. För att inte bli alltför hysteriska kallade vi dem för småtomtar. Vi konstaterade att de var bajsande småtomtar.
Min säng står intill den vägg som är skiljeväggen mellan köket och mitt sovrum. Vid närmare eftertanke sover jag bara några decimeter från deras förlustelseplats under diskbänken. Jag hörde dem prassla och knapra och fick dem att tystna genom att banka i väggen. Vi hörde dem ibland då vi var i köket. Vid ett tillfälle knackade jag på diskbänksluckorna för att påkalla deras uppmärksamhet att jag hade ett ärende dit. Jag ville inte se dem och ännu mindre ha dem rännandes inne i radhuset. Dottern fick skrattanfall. Det såg ut som att jag sa
- Ursäkta att jag stör, men skulle jag kunna få slänga lite skräp.
Ja, det var väl så jag kände det.
Under ett ärende till traktens köpcentrum skaffade jag en musskrämma. Jo, jag kunde ha köpt en musfälla för bråkdelen av priset, men nu drog jag på stort och köpte mig en musskrämma. Det är en liten klump med två piggar på som du sätter i en elkontakt hyfsat nära småtomtarnas förlustelseplats. Den ger ifrån sig ett högfrekvent ljud som är outhärdligt för möss. Försäljaren sade, och informationen på förpackningen säger, att ljudet varieras för att mössen inte ska vänja sig och att det inte kan höras av människor, hundar och katter, alltså av andra djur.
Toppen tyckte jag. Vilken teknisk innovation. Så fiffigt. Då slipper man ju hantera muslik. I med manicken i väggkontakten. Jag försedde mig med ett segervisst och aningen illasinnat leende.
