Kontext

Sommarprataren Nicklas Lundblad pratade också om avgörande händelser i livet. Såna där händelser som, när de pågår, inte utmärks på ett särskilt sätt, men som med en titt i backspegeln fått stor betydelse i våra liv. Han berättade om en lärare som LÄSTE vad han skrivit och BEMÖDADE sig att återkoppla på ett seriöst sätt. Så här i backspegeln var det som Nicklas skrev då inte av nån större betydelse, men återkopplingen var det. Han blev sedd som en skrivande och formulerande person, han blev tagen på allvar. Det stärkte honom för all framtid. Han fick en identitet av att vara en person som kan skriva.

Jag minns en sådan händelse i mitt liv. Den handlar också om skrivande, men min upplevelse har också ett genusperspektiv i sig. I realskolan hade vi en ung kille som var vikarie i svenska en tid. Jag fick ett uruselt betyg på en uppsats jag skrev. Om vad – det minns jag inte längre. Tror att det var underkänt, faktiskt och det var jag inte riktigt van vid. Jag var ju gubevars en duktig flicka redan på den tiden. Jag kände mig väl lite stukad och så var det inget mer med det. Funderade aldrig på att bedömningen kunde ifrågasättas. Men historien sluter inte här.

Jag hade en tyska-fröken som var en utmärkt lärare och som öppnade vår värld för skönlitteratur, geografi, kultur och politik inom det tyskspråkiga området. Jag avgudade henne och fick tillgång till Bertolt Brecht, Kurt Weill, Heinrich Böll och undrar om inte Günter Wallraff fanns med i gänget av nya bekantingar. En dag kom hon fram till mig och berättade att hon (tjyv-)läst min underkända uppsats. Hon sa att om hon hade bedömt den så hade den fått toppbetyg och att hon alltså inte alls var överens med vikarien om bedömningen.

Då var det här snarast en förvirrande händelse som snabbt föll i glömska. Men i backspegeln ser jag vad den gjorde med mig. Jag blev sedd som en skrivande person av en lärare jag hade tilltro till. Jag fick en identitet som skrivande person och dessutom en sorts upprättelse.

Nu fantiserar jag om vikarien som kanske inte tålde duktiga tjejer och njöt av att sätta dit mig eller som bara inte hade förmågan till bedömning. Jag tänker inte längre på att det jag var jag som gjort ett undermåligt jobb. Tänker också på min unga lärare jag hade under den här AI-kursen som jag läste i våras. Nu har jag i alla fall vett att tänka att det inte självklart är jag som gör en bristfällig insats utan att det kan vara bedömaren som har brister. Det som också hände är barnets upprördhet över orättvisa. Helt klart är att jag har en god självkänsla och rentav njutning i att skriva. Några litterära mästerverk är det inte – det är inte min ambition och behöver verkligen inte vara det – men emellanåt tycker jag nog att jag får till en och annan klok tanke eller intressant abrovinkel.

Och vet du vad. Det tror jag att jag har min tyska-fröken att tacka för. Tyvärr kan jag inte tacka henne. Hon dog i cancer för många många år sedan. Men jag kan ju alltid leva med den här lärdomen och ge igen när det passar sig. Precis som Nicklas pratar om – att bekräfta någon som håller på att forma sin skrivande identitet.

Det behövs inte tusentals läsare på nätet för att jag skall bli bekräftad i min skrivande identitet. Det räcker med EN.