Kontext

Nu blir jag aningen filosofisk en stund. Lyssnar på en sommarpratare i repris, Karin Johannisson professor i idé- och lärdomshistoria, som talar om tårarnas historia. Det får mig att reflektera över känslor…

 

Jag har länge gått med en obekväm inställning till alla uppdelningar av känslor. Olika förståsigpåare beskriver ett antal grundkänslor. De kan vara 4, 6, 8 eller fler, det varierar, och de definieras på sätt.

 

Grundkänslor är barnets tidiga känslor utifrån vilka andra senare utvecklats – alltså en definition som bygger på människans utvecklingsstadier från baby till vuxen.  Andra har definierat grundkänslor som de känslor som är lika i olika kulturer som en del av vad vi som nyfödda har tillgång till.

 

På Landstinget Kronobergs hemsida beskrivs 8 grundkänslor indelade i positiva och negativa

De positiva är:

1. intresse – upphetsning

2. välbehag – glädje

3.  förvåning – att bli överrumplad

 

De negativa är:

4.  rädsla – skräck

5.  ilska – raseri

6.  oro – förtvivlan

7.  skam – förödmjukelse

8.  avsmak – avsky

 

De sex kulturobereoende grundkänslorna enligt en artikel i Forskning och Framsteg

1.  ilska

2.  avsky/äckel

3.  rädsla

4.  glädje/förnöjelse

5.  sorg/ledsenhet

6.  förvåning

 

Andra menar att det vara finns fyra grundkänslor:

1.  rädd

2.  arg

3.  ledsen

4.  glad

 

En del brukar ha med sexuell laddning som en känsla. Andra inte.

 

Jag tror jag vänder mig emot ett förenklat synsätt och en alltför grovt tillyxad indelning av känslor. Det finns en evolution, det finns kön, klass, etnicitet, det finns åldrar och kulturer, det finns ett sammanhang, en förväntan och förförståelse… Känslor är definitivt sammanhangsberoende. Och beroende av hur jag anser att jag bör känna i detta sammanhang.

 

När jag tänker på mina egna känslor, för ja, jag är ju begåvad med ett rikt känsloliv, så tycker jag aldrig att jag kan beskriva dem som så där rena och enkla. De är ALLTID en komplex palett av förnimmelser och de är i rörelse. Som en väder, ungefär. Det är ytterst sällan jag med en känsla av äkthet kan beskriva en känsla som en klockren grundkänsla.

 

När jag ska beskriva upplevelsen av en känsla, så kan jag finna näring av de olika grundkänslorna, och de är alltid ett hopkok av diverse grundkänslor till en ny helhet. Igen hamnar jag i det som jag tycker gäller i så många sammanhang – helheten är något annat än summan av delarna. Helheten av en känsla är alltså något annat än att lägga ihop olika grundkänslor. Det är nog därför jag är så obekväm med denna indelning. De ger inte en rättvisande bild.

Det är till och med så att jag undrar om inte indelningen kan vara skadlig. För vi tenderar att passa in oss i beskrivningen av grundkänslor. De stimulerar stereotyper och får funktionen av rättning i ledet. De bidrar inte till nyansering och fördjupning.

 

Äsch, nu känner jag mig flummig, ute på alltför djupt vatten för mig själv. Också det en känsla. Absolut inte en grundkänsla. Mer åt osäker-, vilsen-, trevande-, undrande-, intresserad-, nyfiken-hållet. På en äventyrlig resa på jakt efter känslan av Eureka, där-satt-den. Men dit har jag inte nått. Än.

 

En sak är då säker (enligt mig). Känslor är drivkraft för mänskligt agerande. Känslor är som motorer.