Tjattrande demoner och nöjd publik
Jag brottas just nu med tomheten. Den där tomheten som uppstår när faran är över. Och då tänker jag på resultatet av gårdagens ultraljudsundersökning. Märker också att skammen sakta men säkert kryper sig på mig. Skammen över att ha oroat mig i onödan och bloggat om det.
Jag säger då det. Alla dessa känslor som inte är särskilt supportande. Johan Rabaeus sommarpratade häromdagen om sina demoner, som vid ett tillfälle satt på parkett. Fint uttryck. Mina demoner just nu heter "livets tomhet" respektive "skam över vältalig oro i onödan". De sitter på parkett och snackar så ljudligt så att bara jag hör.
Bakom dessa parkettsittande tjattrande demoner har jag faktiskt en nöjd publik som tycker att min sommar i stort sett varit himla bra. Huset har fått sin välbehövliga översyn, jag har blivit kroppsligt rörligare och lättare, jobbet på gruppboendet går bra och jag trivs med det och det kommer min börs också att göra. Och så har jag ju, trots vissa hälsofrågetecken, fått goda besked. Jubel.
Det här var strålande nyheter efter att följt din blogg, jag har avbitna naglar! Skäms inte för att du tar hand om dig nuförtiden, du var inte så bra på det tidigare om jag förstått det rätt.
Vösteråsvän! Det var en uppmuntrande och supportande komentar. Tack för den.
Du, om någon, har erfarenhet av nagelbitarlägen.
Kram
