Kontext

Nyligen lämnade jag in mina sista uppgifter i AI-studierna på 7,5 poäng.  Det var en mindre samling sidor, som ligger mycken tankemöda bakom. Jag liknade olika AI-initiativs komplexitet med metaforerna stad respektive hus. Att planera AI-initiativ för grupputveckling och andra mindre system är som att rita hus, att planera genomgripande AI-initiativ i stora organisationer är som att rita städer. De behöver olika detaljeringsnivå och bedömningsgrunder. Jag tycker att mina organisationsutvecklande initiativ (stad) bedömts med husets bedömningskriterier. Befarar att kursledningen inte riktigt hajar vad jag skrivit. Själv tycker jag att jag verkligen kom fram till nåt. Jag förstod i alla fall själv varför jag en tid varit så frustrerad och det är gott nog. Min tilltro till kursledningens förmåga i detta avseende är inte stor. Jag har varit obekväm och efterlyst kursspecifika bedömningskriterier. Jag smakar på den frustration som ligger i akademins och bedömarens makt och studentens utsatthet. Och nåväl, jag förstår att det inte alls är lätt att ha mig som student. Men likväl känns det att känna sig undervärderad.

I vår har jag ägnat en hel del tid åt att skriva en serie bloggar om CSR och AI på vårt företags hemsida. Bloggarna  förmedlar steg för steg CSR, om företags samhällsansvar, och AI, om styrkebaserat förändringsarbete.

Nu kastar jag mig över färdigställandet av en artikel om AI riktad till första linjens chefer till Bonniers Business Pubishing. Den har legat nästan klar länge och ska nu få sina sista timmars finish. Fast det blir nog dagar. Den ska vara helt klar på måndag efter midsommar.

Sedan en tid för jag samtal med ett annat förlag inom Bonnier-koncernen om att skriva en bok om AI och styrkebaserat förändringsarbete. Synopsis är presenterad och jag träffade förlagsredaktören nu i början av juni. Den boken vill jag skriva med en kollega i drottningstaden. På Bonniers är de intresserade utan att ha fattat beslut, och så kan man väl säga om oss också.

Det är ett stort jobb med att skriva en rejäl bok på bortemot 300-400 sidor och ingen väntar sig en kioskvältare. Det är alltså definitivt inte för pengarna, som i bästa fall betalar arbetet efter ett antal år. Förmodligen bestämmer vi oss för att satsa.  För oss innebär samarbetet med Bonniers att först förtydliga målgrupperna och skriva några provkapitel. Det kan ske under sommaren. Efter det bestämmer sig förlaget om de ska satsa eller inte. Först till hösten kan det bli fråga om ett kontrakt. I sommar kan jag alltså komma att vara både sommarvikarie på ett gruppboende för funktionshindrade inom socialtjänsten och  bokförfattare. Så det kan bli. Kanske.

Förutom dessa skriftliga projekt skriver jag ju i denna blogg. Man kan undra varför jag över huvud taget håller på så här med pennan i högsta hugg. Jag är ju faktiskt inte journalist.