Vinnarskalle

När jag är hemma och skrotar så är mina morgnar strikt inrutade i en sorts ritual. Jag vaknar av mig själv vid 5-6-tiden, ja ibland så tidigt som vid 3-4, hämtar tidningarna, bläddrar igenom dem och ströläser, löser båda tidningarnas sudoku och delar av korsorden medan morgon-tv-n skvalar. Jag får ofta vänta in tv-n eftersom morgonsändningarna inte börjar förrän kl 6. Men på TV 1 kan man se gårdagens regionalsändningar från olika landsändar. Så jag klarar mig. Jag tittar oftast på TV1 med morgonsoffesnack varvat med nyheter och väder. Jag hinner med åtskilliga nyhetsrullor och tänker att jag nog blir allmänbildad av detta. Sakta men säkert, bortemot 7.30 masar jag mig mot vardagsrummets soffa och fortsätter tv-tittandet medan jag intar morgonens balja med kaffe och något därtill. Då lägger jag också patiens. Samma patiens år ut och år in.  Ibland fångas jag av ett snacketema på tv och kan sitta och grunna över det en stund över patiensen.

 

Som den här morgonen, t ex. Yukiko Duke recenserade böcker och kom att nämna Åsa Sandells nya bok om sin boxarerfarenhet. Minns inte boktiteln och är egentligen osäker på vad boken handlade om. Men jag minns ett ord, som fångade mig. Ordet är vinnarskalle. Med ens kommer ordet förlorarskalle till mig.

 

Åsa Sandell är ovanlig så tillvida att hon är boxare med ordets gåva. Hon har varit kulturredaktör på Helsingborgs dagblad innan hon satsade på proffsboxning. Nu berömde Yukiko henne för sin verbala förmåga att sätta ord på fenomenet vinnarskalle.

 

Det räckte för att fånga mig i en grubbla. Hur är det med mig själv, egentligen? Jag får omdömet att vara tävlingsmänniska och själv tycker jag att det är en sanning med modifikation. Jag kan tycka att det är lite kul att tävla i familjespel, men jag avskyr av hela mitt hjärta all tävling som handlar om fysisk aktivitet. Alltså, när det gäller mig själv. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Min undran just nu är i vilken grad jag har vinnarskalle när det gäller vårt företagsbygge. Eller håller jag på att drabbas av en förlorarskalle? Och hur är det med dessa två drivkrafter? Måste de finnas som antingen eller? Och kan man åstadkomma något med bara-vara-skalle? Alltså en skalle som tänkt ut nåt (vilket vi har) och som sen bara följer med i utvecklingen likt en … ja, vadå. Amöba? Nej, det är för viljelöst. Likt en delfin? Det låter bättre. En som följer med i havets vågor men som kan simma av egen kraft också. Med strömmen.

 

Ja, så kan det gå till under en morgon hemma hos mig. Jag tufsar på och så får jag höra nåt som gör att jag kommer att tänka på nåt annat, som leder mig långt från ursprunget. Men som just den här morgonen får döpas till Dolphin management. (Jag tror inte jag hittat på begreppet själv, har nog hört det nån gång.) Det handlar inte om att vinna till varje pris utan om att simma med strömmen på ett smart sätt. Men jag ska definitivt se upp med de där förlorarskalle-tankarna jag haft på sistone.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0